Att återfå makten över sitt eget liv

 

Enligt migrationsverkets nya beräkningar kommer över 150 000 personer att söka asyl i Sverige under 2015. Varje dag ansöker 1500 personer om asyl. Hittills i år har 90 000 personer sökt.
Av förklarliga skäl ökar också trycket på asylboenden, på migrationsverkets handläggning, på civilsamhället. Regeringens budget ska man rösta om senare i höst, en budget där man redan på förhand har lagt extra resurser för att kunna möta det ökande antalet människor som söker trygghet i Sverige. Men från det att budgeten presenterades har det hänt mycket, framför allt kring flyktingsituationen runt om i världen.

Från och med första januari 2016 träder anvisningslagen i kraft, lagen som omöjliggör för kommuner att kunna smita från att ta emot asylsökande och ha ett flyktingmottagande. Kommuner vittnar redan i dag om ohållbara situationer, där asylboenden blir allt fullare och kommunen inte har kapacitet att kunna tillhandahålla den välfärd alla ska omfattas av, även de som nyss kommit till Sverige.
Regeringen har därför ökat anslagen till kommunerna, där ersättningen per varje asylsökande person har höjts, för att möjliggöra för fler kommuner att ta emot asylsökande i linje med den kommande anvisningslagen. Ett stort problem när det kommer till kommuners mottagande av nyanlända är att det är väldigt ojämnt vilka kommuner som anse sig ha möjlighet till det. Upprinnelsen till anvisningslagen är den ojämna fördelning som sker mellan kommuner och mottagandet av nyanlända.

Kraftigt förenklat kan sägas att ju större eller rikare kommun, ju mindre antal nyanlända tar kommunen emot. Föreställningen att små, hårt belastade kommuner ska tvingas gå än mer på knäna i och med ett ökat mottagande stämmer alltså inte. I praktiken är det tvärtom. Mindre kommuner är på pappret mer solidariska än större, rikare kommuner.
Anledningarna sägs vara olika till det ojämna mottagandet, men bostadssituationen är svårt att värja sig mot och den används ofta som förklaring till kommuners låga mottagande av nyanlända.

I tisdags kunde vi i P1 morgon höra ett reportage om en rapport statsvetaren Emma Lundggren Görum skrivit om nyanländas bild av Sverige, en bild som kunde sammanfattas av tacksamhet men också besvikelse.
I 22 djupintervjuer av nyanlända framgick en förväntan om att kunna fortsätta med sitt liv ungefär där ens liv hemlandet man flytt från, att fortsätta jobba med det man utbildat sig till eller att kunna återuppta studier man påbörjat.

Idag räknar man med att runt 10 000 personer sitter fast på flyktingförläggningar trots att man fått uppehållstillstånd, då det är svårt (i många fall omöjligt) att få tar på en lägenhet. I större kommuner är bostadsbristen redan skriande hög, men bostadsbristen blir också påtaglig i mindre kommuner.
Kommuner som under lång tid klarat av bostadsfrågan men som i många fall över en natt ökat invånarantalet med flera procent, och jämvikten mellan efterfrågan och faktiska bostäder tippar över.

Fler och fler röster höjs från borgerligheten om att införa tillfälliga uppehållstillstånd, att låglönejobben måste bli fler och lägstalönerna lägre, allt som en del i integrationspolitiken.
Det är ett exempel på typisk högerpolitik. Det är både en anledning att försämra arbetsvillkoren för alla som arbetar. Genom att sänka lägsta nivåerna påverkar det även uppåt. Det är också ett sätt att fördjupa klyftan mellan nyanlända och etablerade svenskar, en klyfta som redan i dag är djup och försvårar integrationsarbetet. Integrationspolitik är inte så komplicerat som det ofta ges sken av. Alla människor ska ha samma möjligheter att få makt över sitt liv. Bostad, sysselsättning, en inkomst och en fritid är komponenter som är lika viktiga om du precis kommit som flykting till Sverige eller om du nyss gått ut gymnasiet. Att sänka lägstalönerna och utöka RUT-avdragen är helt fel väg att gå. Jämlikhet måste vara grunden.

Stefan Löfven vill ha blocköverskridande överenskommelser gällande flyktingmottagande och integrationspolitik, men blocken står i många fall långt, långt från varandra.
Det som är tydligt är att det inte finns någon tid att vänta utan att processerna måste skyndas på. Sverige måste komma i kapp.

Linda Westerlind

Sidan uppdaterades senast: 2015-10-16 10:41