Att inse sin egen position och backa

Nu har Umeå Pride startat. På lördag är det pridetåg och förutom själva tåget är det bland annat konstutställningar, sagolek, framträdanden och seminarier i anslutning till Umeå Pride med ett särskilt hbtq-perspektiv. Umeå Pride är stort och det blir allt större, om inte annat märks det på organiseringen, på arrangemangen och inte minst i själva pridetåget som blir allt längre. Kanske kan man beskriva Umeå pride som en folkfest. Folkligt, glatt och härligt. Men jag har svårt att kunna uppslukas av känslan som man vill förmedla.
Anledningen är enkel. Det är inte jag som ska uppslukas, känna gemenskapen eller vara i centrum, för Umeå pride är inte min fest och det är inte min gemenskap. Jag är mer än gärna en del av den, men det är inte jag som ska höras.

Jag tänker på filmen Pride från 2014 som utspelar sig åttiotalets Storbritannien, mitt under Margaret Thatchers åtstramningar och antifackliga politik, vilket ledde till gruvstrejken 1984.
Storbritanniens gayrörelse ställer upp för de strejkande gruvarbetarna och, utan att avslöja för mycket så sluter gayrörelsen och fackföreningsrörelsen tillslut upp tillsammans och hjälps åt i solidaritet med varandra. Det är en bra film. Det som är det bästa med den filmen är ju självklart budskapet. Vikten av att kämpa sida vid sida, att för att vinna måste man hjälpas åt.

Trettio år senare i Sverige gör företag om sina logotyper i Prideflaggans färger, alla politiska partier (förutom SD då) flaggar för mångfalden i tåget, gallerier sätter upp reklamkampanjer med Pride-tema och halva Facebook lägger ett Pridefilter över sin profilbild.
Pride med allt vad det innebär har gått och blivit kommersiellt. Man vill locka en köpstark grupp till sitt varumärke och skicka ut signaler om förtagets goodwill. När blir det folkliga kring Pride en total kapning av dess egentliga syfte?

Jag, som lever i en heterosexuell relation och som både identifierar mig och läses av samhället som kvinna kan aldrig beskriva eller förklara hur livssituationen är för andra, utan kan bara identifiera mina egna privilegier. Men jag kan se siffrorna gällande hatbrott, misshandel, våldtäkt och psykisk ohälsa hos alla som inte lever och för sig inom ramarna för en heterosexuell matris. Det är inte svårt att inse den problematik en heterosexuell norm bär med sig, eller vilka katastrofala följder ett cis-normativt system bär med sig.

Men att komma till insikt om den skada dagens samhällsnormer gör mot individer, ger det en inte rätten att tala för andra personer. Anser du dig inte tillhöra en marginaliserad grupp i samhället ger det dig heller inte rätt att tala för den gruppen. Att däremot sakta ner, lyssna till berättelser och inse att sin egen position endast handlar om att lyssna och förändra sig själv (inte andra) är det enda konstruktiva, även fast det känns jobbigt och svårt.
Kanske borde alla som inte anser sig vara en del av ett hbtq-kollektiv inte heller gå i tåget, utan i stället stå vid sidan och heja på. Om inte bokstavligt så i alla fall bildligt. Kanske finns det andra sätt att bidra i kampen?

Jag, med de privilegier det innebär att vara hetero och cis, har både skapat destruktiva normer och reproducerar ständigt desamma, även fast jag inte tycker om det.
Därför är det heller inte min uppgift att gå längst fram i pridetåget, skrika högst eller festa mest, även fast jag på alla sätt vill hjälpa och stötta i den mån jag kan. Hur ska man annars kunna skapa en gemenskap när det man vill skapa en gemenskap mot stjäl den?

Gå i pridetåget, sjung med och festa till långt in på natten. Men fråga dig också, är det din fest att gå på? Är det ditt tåg att gå i? Är det din kamp att utkämpa? Om inte, kanske borde du backa?

Linda Westerlind

Sidan uppdaterades senast: 2015-09-18 09:32