Även i Umeå finns äpplen och päron

Socialdemokraterna i Umeå släppte i dagarna sitt budgetförslag för 2016.

Efter flera år av stora ombyggnationer i centrum (jag tänker såklart på kulturväven) och pampiga arrangemang och extra mycket kultur (jag tänker såklart på kulturhuvudstadsåret) har vi vant oss vid att Umeå kommuns normaltillstånd varit gasen i botten.
Även fast det inte kommer som en överraskning känns det lite ovant att man nu presenterar en mer tillbakadragen budget med fokus på skolan och omsorgen och skjuter många investeringar och projekt på framtiden. När det stod klart innan valet i fjol att Lennart Holmlund tänkte lämna kommunalrådsposten och Hans Lindberg tillsammans med Margareta Rönngren (då) förmodligen skulle bli hans efterträdare spekulerades det stort i hur kommunpolitiken skulle till att ändras.

Den, ursäkta språket, skit Lennart Holmlund fått på grund av de satsningar han förespråkat och genomfört måste jag säga är orättvisa. Den främsta kritiken mot Umeås satsningar har varit just att kommunpolitikerna har prioriterat fel och åter fel. Jag förstår kritiken, men jag håller inte med om den.
För att hålla uppe inflyttningen (eller hålla borta utflyttningen) krävs det att man är en stad i framkant, en stad som utvecklas, en stad som investerar. Den befolkningstillväxt man förväntar sig de kommande åren har inte skett av en slump, utan den är resultatet av många års vilja om att se Umeå som en stad som utmanar. Och utmanar, det har man gjort.

Därför är det nu lite förvånande att man bromsar in rätt ordentligt och ser till att få inkomsterna att överensstämma med utgifterna, för att slippa hamna i ett läge där ränteläget blir för dyrt och man i stället tvingas till neddragningar i kommunal sektor för att ha råd.
Det är helt rätt. Man förväntar sig att Umeås invånarantal kommer att öka med runt tusen personer om året. Samtidigt som det ur ett kulturellt perspektiv är livsviktigt med en mångfald av människor, vilket en inflyttning bidrar till ställs det samtidigt högre krav på infrastrukturen, både den sociala och den samhälleliga. Bostäder måste byggas, skolor måste rustas upp, äldreomsorgen måste få komma till tals. Därför är det där man har valt att lägga prioriteringarna under det kommande året.

Den utmaning som Hans Lindberg och Margareta Rönngren har framför sig handlar till stora delar om att försöka skapa den balans mellan nödvändigt ont och Umeå kommuns mervärde. Ett sätt är att skjuta på många kommunala projekt. Bland annat Järnvägsallén, Vasaplan och parken på Ålidhem skjuts på framtiden.
Satsningar som självklart är viktiga för att på olika sätt knyta ihop staden och sitt närområde, men som nu får lov att vänta på bättre tider.

Vilken inverkan eller påverkan stora investeringar som kulturväven eller badhusen kommer att ha på Umeå som kommun under de kommande åren går omöjligt att säga, mer än att de på sikt är med och formar en stad man vill stanna kvar i. Det blir därför viktigt att skilja på äpplen och päron. Kortsiktigt är den typen av investeringar alltid en dålig investering, likväl som det i stunden är en dålig affär att låna två hundra tusen till att renovera köket.

Men, på samma sätt som att en köksrenovering ökar husets värde på sikt kommer även Umeås stora schabrak till byggnader att visa sig i en bättre stad att leva och bo i. Och på samma sätt som man i sin hushållsekonomiska plan tvingas förhålla sig till ytterligare ett banklån och dra ner på andra kostnader under amorteringsperioden kommer Umeå kommun att tvingas till detsamma, fast det i slutändan höjer värdet på Umeå.

Linda Westerlind
2015-05-21

Sidan uppdaterades senast: 2015-05-21 10:01