Balansen mellan att rösta med hjärtat och hjärnan

Två veckor till val. Många av oss har sedan länge bestämt oss för vilket parti vi ska lägga vår röst på, för andra är det inte lika självklart.
Det kan vara svårt att hitta motivationen att lägga ner den tid man skulle behöva för att få en uppfattning om hur partipolitiken har utvecklats sedan förra valet och det kan vara svårt att se förbi de konstanta plattityder som målas upp i media och hos partierna själva. Vad innebär egentligen valfrihet och ordning och reda i finanserna?
Bra skola gillar väl alla, och visst vill jag att min kommun ska vara bäst?
Politiska paroller tenderar att smälta in i mängden av all annan information vi möts av men trots att det är svårt att urskilja tydliga riktlinjer är vi ändå tvungna att till slut ta ett beslut.

SCB, Statens statistiska centralbyrå, visar med siffror från riksdagsvalet 2010 att var tredje person tenderar att bestämma sig veckan innan valet på vilket parti man ska rösta på.
När informanterna tillfrågades i början på året om vilket parti de sympatiserade med och hur säkra de var på sin sak så visade det sig senare efter valet att de som i maj varit väldigt säker på vad de skulle rösta på så röstade åttiofem procent på det till uppgett. Det visade sig också att män var mer säkra på sin sak än vad kvinnor och unga personer var.
Skillnaderna visar sig även mellan olika partiers väljare. Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har sympatisörer som sagts sig vara mest säkra på vad se ska rösta. Kan det bero på att de är partier som visar en tydlig ideologisk linje i sin politik, något som gör att sympatisörerna har lätt att känna igen sig i?

Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerpartiets sympatisörer sades vara mycket mer osäkra Är det den negativa konsekvensen att som litet parti ge sig in i en politisk allians? Även fast de inte vill ge sken av det har de små partiernas egen politik kontinuerligt satts i det andra rummet av Moderaterna.
Att Alliansen, särskilt under den här valrörelsen ända sedan i vintras, har framhållit det täta samarbetet med en gemensam linje kommer nog bli förödande för Centerpartiet och Kristdemokraterna.
För vilka konsekvenser får Allianssamarbetet när tidigare centerpartistiska sympatisörer inte känner igen sig i Annie Lööfs nya Centerpolitik eller hur tidigare kristdemokrater inte längre kan följa tråden från den kristdemokratiska valsedeln till alliansens liberala politik?
De gamla centerpartisterna tenderar att gå till Socialdemokraterna och de konservativa Kristdemokraterna går till Sverigedemokraterna.

Det har visat sig att hela sex procent av väljarna skulle rösta på ett annat parti än det som har den politik som stämmer mest överens med sina egna värderingar. Sex procent! Det som SCB tar som exempel till varför man väljer att använda sin röst på annat sätt än vad sitt hjärta visar är mycket av taktiska skäl eller av rent missnöje. mot partipolitiken. Jag tänker framför allt på Sverigedemokraterna som missnöjesparti, som har en väldigt liten del sympatisörer mot deras faktiska väljare. Var fjärde person uppger att de sympatiserar med ett annat parti än just Sverigedemokraterna eller helt enkelt saknar sympatier för någon parti alls. Jag tänker även på detta supervalårs rookie, Feministiskt Initiativ, som utifrån den mediala uppmärksamheten ändå har stannat i opinionen på under tre procent.
Kan det bero på att många ser partiet som ett komplement i riksdagen, men kan inte själv känna igen sig själv i politiken? Det verkar som att Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna förutom på det partipolitiska planet är varandras motsatser på andra håll med. Sverigedemokraterna lockar till sig även de som inte sympatiserar med deras politik medan Feministiskt Initiativ stöter bort sina sympatisörer.

Vem är det som har misslyckats? Skulle vi gå efter 2010 års val och de tillhörande undersökningarna SCB tagit fram innebär det att det endast är en bråkdel av sverigedemokraternas faktiska procent som är Sverigedemokrater. Det har även visat sig att av de faktiska röster partierna fått är det Socialdemokraterna och Moderaterna som främst tappar väljare till förmån för Sverigedemokraterna.
Vad har då Moderaterna och Socialdemokraterna gjord för fel för att tappa väljarstöd till förmån för främlingsfientlighet och nationalism?
Eller går det ens att lägga skulden på partipolitiken eller är det andra samhälleliga strömningar man behöver ta hänsyn till?

Sverigedemokraternas politik som är till hälften nationalistisk och till hälften konservativ delar även upp de ”falska rösterna” på höger och vänstersidan.
För trots att Sverigedemokraterna är ett högerparti så har de lockat till sig många vänstersympatisörer, främst från Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom tiderna varit det stora arbetarepartiet gör att när arbetsmarknaden får utstå stora påfrestningar med en regering som inte tar tag i problemet tappar man även förtroendet till politiken.
Att många sverigedemokratiska väljare tidigare sympatiserat med Moderaterna men väljer att gå över till den mer bruna sidan tror jag helt enkelt handlar om mer systematiska rasistiska tendenser, medan de väljare som kommer från vänstersidan inte gör bedömningen av taktiska skäl utan mer på grund av upplevd orättvisa inom arbetslivet.

Det som ligger på mångas läppar är huruvida Feministiskt Initiativ kommer att komma över fyra procentspärren eller inte.
Taktiker menar att det är en bortkastad röst om man i dag ska se till de senaste opinionsundersökningarna, där partiet ligger på strax under tre procent. Dessa tre procent är procent som skulle kunna komma att bli helt avgörande för huruvida Sverigedemokraterna kommer att få sin älskade vågmästarroll eller inte, där procenten i dag ligger och vajar på endast några enstaka mellan en rödgrön majoritet och Allianspartierna och Sverigedemokraterna.
Samtidigt förs diskussionen hur demokratiskt det egentligen är att taktikrösta och att inte rösta med hjärtat, och framför allt att uppmaningar till taktikröstning inte alltid är så värst uppskattat.

Innan valet 2010 var det endast ytspänning som låg mellan de rödgröna och Alliansen. Sverigedemokraterna var de som ingen ville tala om, ingen av blocken sa sig vilja samarbeta med de bruna.
Ska vi dra det resonemanget till i dag och dagens situation då Sverigedemokraterna gjort sig bekväma med att få den vågmästarroll man innan valet förutspådde är situationen en helt annan.
Ingen av de andra riksdagspartierna säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna, men vi ser hur alliansen, som nu i runda slängar ligger runt tio procent bakom de rödgröna desperat vill plocka åt sig de bruna procenten.

Ska vi då lita på SCBs undersökning och det fakta som säger att det endast är en fjärdedel som inte ens sympatiserar med Sverigedemokraterna men trots det ändå kan tänka sig rösta brunt? Skulle en fjärdedel av de sverigedemokratiska väljarna rösta i enlighet med sina egna sympatier och därför rösta på andra partier än just Sverigedemokraterna, hur skulle då opinionen se ut?
Eller om feministiskt initiativ tar sig in, kommer det vara på bekostnad av Centerpartiet och Kristdemokraterna?

Moderaterna vet att det är många moderata sympatisörer som tenderar rösta brunt, och kristdemokraterna vet att Sverigedemokraterna är intresserade av ett nära samarbete med de konservativa i alliansen.
Det verkar som att den vetskapen är det som legat i skymundan de senaste åren och hela valrörelsen fram tills nu, då debattartikel på debattartikel dyker upp i de oberoende liberala och moderata tidningarna som behandlar invandring, ekonomi och kopplingen mellan begränsade investeringar till förmån för migration.

Så vad har vi egentligen lärt oss? De flesta sverigedemokrater är inte sverigedemokrater egentligen. Var tredje person har inte bestämt sig på vilket parti de ska rösta på. Alla partier lägger i sista växeln inför den fjortonde september. Och vad tycker jag? Rösta med hjärtat, inte med plånboken.

Linda Westerlind
2014-08-30 

Sidan uppdaterades senast: 2014-08-30 12:11