Bestraffningen av Sveriges mäktigaste kvinnor

”För första gången kommer över 100 kommuner att ledas av en kvinna”. Så börjar Dagens samhälle sin artikel ”Över 100 kvinnor på lokala topposten”. I artikeln framgår det att Socialdemokraterna har störst andel kvinnor på ordförandeposterna på 41 procent, strax efter ser vi Centerpartiet.

Moderaterna har 26 procent. Socialdemokraterna är det parti som enligt artikeln är bäst att lyfta fram kvinnor på maktpositioner, moderaterna är sämst. Dock kan man se att Moderaterna är duktiga att lyfta fram kvinnor på toppositioner, men att ju längre ner i organisationen man kommer ju sämre blir könsfördelningen. För socialdemokraterna är det tvärtom.
I några kommuner har det varit ett manligt styre allt sedan kommunreformen infördes på sjuttiotalet. Av de 73 kommuner som aldrig haft en kvinnlig ordförande i kommunstyrelsen innehar Västerbotten sju av dom, detta på sammanlagt 15 kommuner i hela länet. Det är Bjurholm, Malå, Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Vännäs och Åsele.

Ibland är det någon som höjer rösten och hävdar att den feministiska revolutionen är kommen och att vi lever i ett jämställdhetens mecka. Är det så eller är det ett slagord som fastnat i halsen hos Feministiskt Initiativ? Jag undrar, befinner vi oss verkligen i en feministisk revolution och är det verkligen något att fira att kvinnor kommer sitta på drygt 105 positioner som kommunstyrelsens ordförande?
Och hur mycket är det att hurra för när vi har 290 kommuner sammanlagt och kvinnor nu sitter på 36 procent av de sammanlagda ordförandeplatserna?
Nej, någon feministisk revolution skulle jag inte säga att befinner oss i. Sett till den takt denna utjämnande könsfördelning har verkat de senaste trettio åren kan vi på vår höjd sikta på att ha sprängt 50-50 gränsen på könsfördelningen kvinnor och män till valet 2030.

Som jag inledde med är Socialdemokraterna det parti som har den bästa könsfördelningen på ordförandeposter. Men är bäst egentligen bra?

För enligt Dagens samhälle är det också Socialdemokraterna som lokalt har vunnit mest på det nya politiska klimatet som har vuxit fram i Sverige. När blocken på det nationella planet har misslyckats fatalt att kunna skapa blocköverskridande överenskommelser och koalitioner har det gått över förväntan i kommunerna. Under mandatperioden 2010-2014 fanns det 38 blocköverskridande styren i Sverige. Efter höstens kommunval är siffran uppe i hundra. Även antalet minoritetsstyren har fördubblats, från 41 till 84. För trots att Socialdemokraterna på många ställen backade i väljarstöd är det ändå de som gått framåt med nästan femtio ordförandeplatser ute i kommunerna. I dagsläget är det hela 186 kommuner som har en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande.

Vilket ansvar har då socialdemokratin att skapa en värdig könsfördelning på de framstående posterna?
Ingvar Carlsson införde Varannan damernas” inför valet 1994, där alla socialdemokratiska listor inför valen skulle vara varvade, det vill säga de skulle vara varannan man och varann kvinna på listorna. Det var ett stort steg framåt för den svenska jämlikheten och för socialdemokratin, men trots att listorna är jämställda i den mån det går visar sig det inte helt i den slutgiltiga produkten.
Som vi ser på ordförandeposterna runt om i Sverige är det fortfarande en majoritet män som besitter dem, även bland nämndsordförandena är majoriteten män, detsamma på de högsta positionerna inom föreningslivet.

Frågan är, är de högsta positionerna som ska vara det mest centrala i det feministiska arbetet eller bör man i stället se på könsfördelningen i styrelser och höga poster som en sorts barometer för hur klimatet gällande jämställdheten ser ut inom organisationerna internt och i samhället externt?
Den patriarkala överordningen faller inte ifall de mätbara parametrarna skulle visar på goda resultat. För trots att kvinnor med makt ger ett bra intryck utåt och att kvinnor utanför den klassiska kvinnorollen inspirerar andra kvinnor och därför fungerar normbrytande säger det mycket lite om vad det egentligen innebär att vara kvinna med makt. Då många av patriarkatets verkningar inte är mätbara gäller det att fråga sig och analysera kring varför det är så få kvinnor som vill ta plats, får ta plats och kan ta plats i interna sammanhanget och i det offentliga rummet.

Det är utan tvekan olika förutsättningar man får beroende om man är kvinna eller man med makt. Enligt kommunallagen täcks exempelvis inte politiker av föräldraledigheten utan man förväntas vara politiker på heltid under hela perioden. Att bli gravid, föda barn och kunna vara hemma med barnet blir alltså endast möjligt om man helt enkelt avsäger sig sina uppdrag och att dessa endast kan återupptas om man blir invald ytterligare en gång.
Lagen är formad utifrån ett konservativt manligt ideal där kvinnor genom historien har hållits utanför den politiska sfären. Att detta är ett föråldrat synsätt råder det inga tvivel om, frågan är snarare varför den inte har uppmärksammats tidigare och framför allt, varför man inte har ändrat i laget för att (kvinnor) ska kunna vara hemma med sina barn.
Det krävs att du implementerar de typiskt manliga arbetssätten i din rutin för att kunna vinna mark och det krävs att du åsidosätter de egenskaper som räknas som typiskt ”kvinnliga” för att kunna få respekt och förtroende.

Kvinnor på höga positioner, om det så är i näringslivet, inom politiken eller i mindre styrelser, kommer konstant att behöva kämpa mot den dubbla bestraffningen. Kanske jobbar man mer än sina manliga kollegor och försummar sin familj men får mindre uppskattning för det på jobbet än sina manliga kollegor. Kanske kommer det gå så långt att man går in i väggen på grund av ohållbara villkor men får höra att man får skylla sig själv då man jobbat mer än vad man har behövt. Kanske man inte vågar säga nej till ett uppdrag, då man vet att man är det kvinnliga undantaget och vill kunna bana väg för sina medsystrar i framtiden.
Kanske kallar man sig för feminist och fördömer sig själv för att man inte står upp för de feministiska förväntningarna man har på sig utifrån trots att man själv inte vill.

Inom politiken ser vi hur mediedreven går varma mot de kvinnliga politikerna på ett helt annat sätt än mot de manliga. Kvinnornas maktstatus blir underminerad till förmån för deras utseende, deras kvinnliga ideal, deras mammaroll eller endast hur man utifrån anser att makten går stick i stäv med att vara kvinna.
Vi ser hur en av de mäktigaste personerna i Sverige, Anna Kinberg Batra blir förminskad i media när man ber hennes man ”tala ut” om hur det är att bo med en politiker. Man nämner inte henne vid namn utan beskriver henne utifrån hennes mans titel. Anna Kinberg Batra, blivande partiledare för ett av de största partierna i Sverige, blir benämnd som ”komikerns fru”, då hennes man är komiker. Det är sannerligen helt absurt då det snarare är han som bör borde bli titulerad ”Partiledarens man” om man i det här fallet ska se till makt och inflytande.

Vi såg det mot Alice Bah Kuhnke när hon var nybliven minister. Hennes politiska kompetens var sällan aktuell, i stället fokuserades och diskuterades det kring helt irrelevanta frågor sett till hennes nya uppdrag. Exempelvis hennes tro, hennes bakgrund eller hennes historia.
Vi såg det mot Annie Lööf som inte blev kritiserad utifrån den politik hon stod bakom eller argumenterade för utan fick i stället kritik för sitt utseende och sina kläder. Vi ser det mot Åsa Romson som i sin position som miljöminister ska förväntas vara en övermänniska. ”Att leva som man lär” blir inte en målsättning, det blir dödsstöten för kvinnliga politiker. Drevet mot henne angående vilken färg hon målat båten med fick större uppmärksamhet än vad exempelvis Carl Bildt någonsin fått. Trots att hans skumraskaffärer är både skadliga, tveksamma, ja under all kritik rinner det ut i sanden och det som är kvar och diskuteras är i stället Åsa Romsons fritidsbåt. Listan kan göras lång då samma drev har varit mot de flesta offentliga kvinnor med makt.

Diskussionen kring könskvoterade bolagsstyrelser är alltid ett känsligt ämne, både inom politiken och inom feministiska kretsar. Det man kan konstatera är som tidigare nämnt att styrelser endast är en barometer som visar hur patriarkatet tar sig uttryck i resten av samhället. Om målet är att man ska omforma normer i grunden räcker det inte att sätta på ett plåster och hoppas att den destruktiva manliga könsmaktsordningen ska upphöra.
Ska man omforma normer i grunden krävs det att man vid sidan av könskvotering lagstadgar rätt till heltid, en jämlik föräldraförsäkring, tar bort vårdnadsbidraget, höjer ersättningen till ensamstående föräldrar och inför kostnadsfri medicin för barn. Som samhället är uppbyggt är det i alla sektorer och utifrån alla faktorer kvinnor som drabbas hårdast, därför är också där man måste utforma den feministiska politiken. De samhälleliga topparna är svåra att nå för de flesta av oss. En hållbar lösning blir därför inte att forsla kvinnor upp på stora, inflytelserika poster utan snarare börja skeppa ner män och låta kvinnor ta en verklig plats, inte bara den som är fin på pappret.

Linda Westerlind
2014-12-13

Sidan uppdaterades senast: 2014-12-15 09:03