Första maj har fyllt på de ideologiska depåerna

Vilka gick i vilket tåg och varför i går under första maj? Magnus Wennerhag, Abby Peterson och Mattias Wahlström har vid Göteborgs universitet undersökt vilka det är som demonstrerar på första maj och varför man gör det. De undersökta vilka det var som gick i Socialdemokraterna och LOs tåg och vilka som gick i Vänsterpartiets tåg.

De har undersökt stora tåg i Stockholm, Malmö och Göteborg mellan 2009 och 2012 och har då samlat in enkätsvar från demonstranterna i respektive tåg. Resultatet visar att det är fler unga och fler kvinnor som går i Vänsterpartiets tåg. Det är också fler än fyra av fem demonstranter som är högskoleutbildade.
Bland de som går i Socialdemokraternas tåg är det personer som i vanliga fall inte brukar demonstrera eller är politiskt aktiva, som äldre och arbetare. De jämför Vänsterpartiets demonstranter som väldigt lika 70-talets aktivister i miljörörelsen, vilka också i stor utsträckning tillhörde en välutbildad medelklass. Hur såg det ut i ditt tåg i går?

Bland de rödgröna partierna är miljöpartisterna de högst utbildade, sen vänsterpartisterna. Minst utbildade är de socialdemokratiska väljarna.
Vilka faktorer som ligger bakom vilket parti man sympatiserar med kopplat till utbildningsnivå överlämnar jag till forskningen, men det är en högst viktig och intressant observation som öppnar sig.
Det är ju högst intressant att gräva djupare i vad det är hos arbetare som gör att man inte känner sig välkommen i ett vänsterpartistiskt tåg, är det partikultur eller politiken?

Vad det är som gör att LO-medlemmar, arbetare och socialdemokrater fortsätter att demonstrera i de socialdemokratiska tågen år efter år, när medelklassen tyr sig till Vänsterpartiets?
Är socialdemokratin den osexiga vägen till förändring? Kanske. Är det negativt? Nä. Politik och samhällsförändring är inte speciellt roligt.
Reformism är inte speciellt spännande och demokratiska processer är inte material nog för att göra Hollywood- action av. Men kanske är det den avsaknaden av spänning som gör socialdemokratin till den tryggheten som så många fortfarande eftersöker.

Ibland känns det som att man talar för döva öron, som när man är engagerar sig i organisationer under SAP. Svaren på frågorna man försöker förankra tas inte alltid emot lika positivt som man själv tycker. I grund och botten tror vi på en revolution, men en reformistisk sådan. En revolution som steg för steg formar samhället i folkets takt.
Det är en process som tar tid, men det är den enda hållbara processen som finns för att få till stånd hållbara samhällsförändringar. Den vetskapen är starkare än frustrationen.
De demonstranter som besvarade enkäterna i forskningen i både det socialdemokratiska och det vänsterpartistiska tåget ser dock demonstrerande som en politisk handling med mål att förändra samhället.
I socialdemokratins fall går ideologin och pragmatismen hand i hand. I en reformistisk rörelse blir det till ett givande och tagande. Ofta tenderar pragmatismen överskugga ideologin.

Det var även intressant att läsa Eva Franchells ledarkrönika i Aftonbladet i torsdags där hon delade med sig av sin upplevelse av Eric Holmqvist första maj- tal 1975.
Holmqvist, som hon beskriver som en typisk gråsosse överraskade i sitt första majtal där han inledde med ”Idag hyllar vi det fria Vietnam”. Då efter USAs krig mot Vietnam med en gråsosse som i ren tradition inte gjort tydliga ställningstagande vittnade då med sitt tal om det ideologiska rotsystem som håller samman socialdemokratin men som ofta verkar under jorden.

Att därför återkomma till socialdemokratins tåg år efter år har mycket med dessa rötter att göra.
Första maj är den tiden på året som de socialdemokratiska rötterna med kraft bryter jordskorpan.

Socialdemokratins första maj-talare hjälper till att lyfta rötterna och ge rörelsen vatten för att kunna fortsätta att växa sig stark och blomma under det kommande året.
De bästa första maj- talarna skulle jag inte säga är de största talarna. Ardalan Shekarabi talade i Umeå under gårdagen, tillsammans med Hans Lindberg som i likhet med Monica Widman Lundmark i Skellefteå höll sitt första första maj- tal som kommunalråd. De största talarna är inte alltid de mest intressanta.

För det som inspirerar och ger näring till mina rötter är inte ministrars och kommunalrådens väl valda ord, utan det är de andra, ofta unga talarna som öppnar upp sitt hjärta, talar om den trygghet och kärlek som ryms i socialdemokratin men samtidigt ger sin syn på de problem vi behöver ta tag i och i vilken riktning Sverige måste gå. Det är i de talen som socialdemokratins rötter får näring och det är de talen som gör att de politiska ambitionerna i rörelsen aldrig stagnerar. I första maj-talen talar man inte om pragmatism utan uteslutande om ideologi. Det ger styrka.

Abed Alturk höll en appell i Lycksele. Han talade om invandringsfientligheten som skapat ett nytt klassamhälle i Sverige och att den grundläggande anledningen till den misstron och fientligheten (som så lätt övergår i hat) grundar sig i fördomar hos befolkningen. Han sa: ”Det är inte så lätt som ni tror att lämna sitt eget hemland, sina släktingar, kanske sin man eller fru om det inte finns möjlighet för dem att komma efter. Det är inte det lättaste. Det är inte det lättaste att fly heller. När en människa bestämmer sig för att fly krig, förtryck eller andra orsaker så är det som att bestämma sig för sin död.
Många som flyr tar sig inte långt innan de tar sina sista andetag. — Den rädslan slipper vi här, tack och lov. Varför ska vi inte då ge samma möjlighet till de flyktingar som flyr från sådana länder? För att det kostar? Kom igen, har pengar blivit viktigare än liv nu för tiden? ”.

Erik Vikström talade i Skellefteå och i Boliden. Han sa: ”Det är inte bara vi i här Skellefteå som demonstrerar – utan att vi gör det tillsammans med tusentals systrar och bröder runt om i hela världen. Det gör Första Maj så speciell.
Det är hela arbetarrörelsens dag i dag, och i över hundra år har vi i SSU tillsammans med Socialdemokraterna och fackföreningar samlats för att gemensamt delta i demonstrationståg. Vi har genom tiderna demonstrerat för arbetsrätt, för välfärd, för solidaritet och ett bättre samhälle. Vi har gjort det för att vi vet att vi är så mycket starkare tillsammans än vad vi är var och en för sig.”

Mea Sethson talade i Umeå. Hon sa: I ett Sverige där feminismen sägs ha gått för långt trots att en kvinna, var tredje vecka, blir ihjälslagen i hemmet. Där nazister kommer till Umeå och sätter skräck i vår stad. I ett Sverige där vi har ett rasistiskt parti, med rötterna i nazismen, i vår riksdag. I en sån tid borde vi inte behöva bry oss om att elda på vår vrede. Vi borde vara självantända facklor, brinnande för alla människors lika värde mot diskriminering och förtryck.

Agnes Blom Bringlöv höll även hon en appell i Umeå. Hon sa: ”Ni vet när man går skallgångskedja, då går man hand i hand längs en väg för att hitta någon som försvunnit eller tappat bort sig i världen. Går vi många, tillsammans, så kommer vi inte att missa något som kanske ligger lite dolt. Vi går också så för att inte tappa bort varandra. Det är så man räddar varandra, och det är precis den symbolen vi gör när vi sjunger internationalen och står hand i hand. Vi kommer inte att låta någon försvinna och vi kommer inte att missa någon som ligger ner. DET är vår barrikad.”

Anna Johansson sa: ”Samhällets grund står inte på att vi ska skapa profit för någon annan. Våra liv ska få fylla ett annat syfte, en annan väg där jämlikhet, frihet och solidaritet står som grundpelare. Och denna väg, är socialdemokratins och socialismens. För vi är många, vi finns i varje kommun och stadsdel. Och vi vet, att genom organisering underifrån och genom kamp så är en annan värld möjlig, och dit ska vi nå. Det är vad vi demonstrerar för i dag, kamrater. ”

LInda Westerlind
2015-05-04

Sidan uppdaterades senast: 2015-05-04 14:03