Går en värld i brand att släcka?

Det har varit en het sommar med flera bränder i Sverige. Nya bränder har också flammat upp runt om oss – ännu mer svårsläckta än vår stora skogsbrand.

Kriget i Ukraina har tagit ny fart under sommaren, med allt tydligare rysk militär inblandning, och det kan mycket väl bli värre, innan det blir bättre.

Kanske borde demonstranterna på Majdan-torget ha haft större tålamod med sin trots allt folkvalde president. Kanske var Janukovytj med alla sina brister Ukrainas bästa chans att hålla ihop landet. Han var uppenbarligen beredd att skriva på associeringsavtalet med EU, men Putin blev honom övermäktig. Kanske borde EU ha hanterat frågan med större försiktighet från första början.

Nu finns det inget alternativ till att fullt ut stödja den nya ledningen i Kiev.
Putins nationalistiska och auktoritära idéer och stalinistiska metoder får inte skörda fler framgångar i Europa.

Om branden i Östeuropa möjligen kan skyllas på lek med elden, så är storbranden i Mellanöstern resultatet av pyromandåd.
President George W. Bushs angrepp på Afghanistan 2001 och Irak 2003, och de långvariga ockupationer som följde på dessa illa genomtänkta krigsföretag, ligger bakom en stor del av det kaos och sönderfall vi nu bevittnar i Mellanöstern och som med all sannolikhet kommer att prägla de närmaste decennierna.

Förutom att fostra nya generationer terrorister efter bin Ladin & Co, slog krigen i Irak och Afghanistan sönder existerande strukturer, utan att ersätta dem med något som fungerade. Den regering under al-Maliki som USA installerade i Irak 2006 speglade visserligen den shiitiska majoriteten i landet, men den tog ingen hänsyn till den stora sunnitiska minoriteten.
Det är den viktigaste förklaringen till att en stor del av Irak nu kontrolleras av de hittills värsta terrorister som regionen skådat.

USA trodde sig ha oskadliggjort al-Qaida i Irak, men lämnade i verkligheten fältet fritt för något ännu värre, Abu Bakr al-Baghdadi och ISIS, som med bland annat sunnitiskt stöd etablerat sitt skräckvälde i tre länder, med förfärliga humanitära konsekvenser.

President Obama tvekar inför att ge sig in i eftersläckningen av Bushs krig, av rädsla för att bli indragen i ett nytt krig i regionen. Men någon annan brandkår än USA finns det inte. Övriga aktörer med makt och inflytande i regionen är mest ute efter att tända egna brasor.

En perenn pyroman i regionen är Israel som i sommar gjort en ny räd in i Gaza och dödat ytterligare ett par tusen instängda palestinier, däribland hundratals barn. De egna förlusterna uppgår till några tiotal soldater och enstaka civila. Militärt och politiskt är räden ett fiasko.
Hamas har stått emot och framstår som segrare, samtidigt som den palestinska fronten stärkts och fått ökat internationellt stöd.

Upproret i Syrien har övertagits av ISIS och andra religiösa fanatiker, utan intresse för frihet. Inför utsikten att ISIS skulle få makten i Syrien, håller Bashar al-Assad på att bli rumsren, både i väst och i regionen. Den arabiska våren har ännu inte frambringat en enda regering med genuint folkligt stöd. Den har däremot av pur otålighet hunnit störta en demokratiskt vald regering och ersätta den med en militärjunta (Egypten).

En gnista kan starta en brand, som tar månader att släcka. Förivrade handlingar och kortslutna tankar kan starta ett krig, som inte går att stoppa. Elden hoppar från trädtopp till trädtopp. Krig från generation till generation, fast de skulle vara över på några veckor eller månader.
När lär vi oss tänka efter före?

LInda Westerlind
2014-08-21

Sidan uppdaterades senast: 2014-08-21 17:19