”Jag är så innerligt less på att prata köksbord”

 I dag skriver Linda Westerlind om föräldraförsäkringen och slopandet av det kommunala vårdnadsbidraget.

Kristdemokraternas heliga vårdnadsbidrag, liberalernas jämställdhetsbonus och fackens, vänsterns och liberalfeministernas hjärtefråga gällande en mer jämställd föräldraförsäkring har alla tre varit föremål för de senaste veckornas politiska beslutsfattande i riksdagen.

Vårdnadsbidraget slopades i onsdags med en bred majoritet. Fredrik Lundh Sammeli, ordförande för socialförsäkringsutskottet, sa i ett anförande i riksdagen under onsdagen att han hoppades på att vårdnadsbidraget i och med den gångna veckans beslut om att slopa det därmed har begravts för evigt.
Första gången vårdnadsbidraget infördes var under regeringen Carl Bildt 1994 och första gången det slopades var några månader senare under socialdemokratisk flagg. Vårdnadsbidraget infördes igen efter påtryckningar från Kristdemokraterna 2008, och fram till idag är det i stort sett bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som driver frågan. En av de största orsakerna till ojämlikheten mellan män och kvinnor är att kvinnor i mycket större utsträckning är hemma med barnen istället för att förvärvsarbete, något som slår tillbaka på kvinnor genom hela livet. Vårdnadsbidraget handlar om att premiera dessa kvinnor. Jag vill gå så långt att jag kallar det ett kvinnoförtrycksbidrag.
Nu har vårdnadsbidraget äntligen slopats och jag håller med Lundh Sammeli, jag hoppas det var sista gången den här typen av förlegad politik är uppe för beslut.

Om slopandet av det särskilda vårdnadsbidraget var ett nödvändigt ont för regeringen att tvingas genomföra för att komma på banan igen efter de borgerligas härjningar är genomförandet av en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen snarare en delseger.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiets linje är i första hand en helt delad föräldraförsäkring mellan föräldrarna, men för att få med Liberalerna och således få en majoritet i riksdagen för förslaget kompromissade man och valde en gyllene medelväg med den tredje föräldramånaden.
Kanske kan tyckas att det är ett nederlag att föräldraförsäkringen inte blivit helt individualiserad och delad på 50 procent med en gång, men i det stora hela är det en enorm, politisk seger som inte ska underskattas. Som en följd av den extra, öronmärkta föräldramånaden blev det även en ändring kring de borgerligas ”jämställdhetsbonus”, den bonus man hellre vill se än en kvoterad föräldraförsäkring.
Jämställdhetsbonusen består och fortsätter agera morot för de föräldrar som först inte tänkt vara hemma med sina barn, men som genom jämställdhetsbonusen kan tänka sig vara hemma mer jämlikt.

Avskaffandet av vårdnadsbidraget och den tredje, öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen är stora, feministiska beslut. För en gångs skull känns det skönt att ha politisk medvind.
För en gångs skull känns blocköverskridande politik inte allt för hemsk. När det kommer till de feministiska frågorna är Liberalerna (främst deras kvinnoförbund) i framkant bland de borgerliga partierna, vilket möjliggör blocköverskridande beslut.

World Economic forum släppte i dagarna en rapport över lönegapet mellan kvinnor och män i världen. Enligt deras slutsatser kommer kvinnor och män ha jämna löner. Om 118 år.
Män och kvinnor i Norden har de mest jämställda lönerna i Europa, men att ha de mest jämlika lönerna i Europa är i sig inte en signal om att lönerna skulle vara jämställda. Löneskillnaderna i Sverige kan exemplifieras på daglig basis genom att säga att från 15.56 varje dag så jobbar kvinnor gratis. Ur ett helårsperspektiv jobbar kvinnor gratis hela november och december. I Europa är siffran ännu högre. Där är löneglappet över 16 procent. Därför kan man säga att pappor i norden är de minst sämsta på att vara hemma med sina barn och ta ut föräldraledigheten.
Trots det är siffrorna enormt ojämna mellan män och kvinnor. Sifforna visar alltså inte hur jämställda svenska föräldrar är utan hur extremt ojämställt det är i resten av Europa och världen.

Familjepolitiken i Norden skiljer sig en hel del från övriga Europa. Det är en stor anledning till att siffrorna över olika familjepolitiska områden mellan kvinnor och män inte ser värre ut i Norden, tack vare en seriös familjepolitik och en utbredd barnomsorg som möjliggör för kvinnor att förvärvsarbeta.
Det är också ett bevis på att strategiska, politiska beslut gör skillnad.Det är också ett bevis på hur viktigt det är att låta politiken forma samhället och inte låta samhället forma politiken.

Tina Ghasemi (M) exemplifierade orsakerna till varför det kommer dröja 118 år innan lönerna i världen är jämställda i ett anförande under debatten gällande socialförsäkringsutskottens betänkande kring propositionen om en extra, öronmärkt månad i föräldraförsäkringen.
Hon sa att ” Vi tycker inte att det är en bra idé att försöka tvinga fram ett ändrat beteende hos alla mammor och pappor mot deras vilja genom olika former av påbud från regering och riksdag. Fördelningen av föräldraledigheten är familjens ensak.”
Moderaterna vill inte tvinga fram ett ändrat beteende hos mammor och pappor. Det kan vara rätt kontroversiellt att vilja tvinga fram ett ändrat beteende hos individer, men slår man ut det obekväma mot själva resultatet är det ofta värt att för ett tag ta tjuren vid hornen. Det kontroversiella är endast kontroversiellt så länge det inte är norm. Det som en gång sågs som kontroversiellt har ofta fungerat normerande.

Vetenskapen har sagt sitt i frågor gällande jämlikhet, barnomsorg, löner och arbetsliv. Man ser att det finns en direkt koppling mellan män som är hemma i stor utsträckning med sina barn och antalet timmar av obetalt hemarbete män utför i hemmet.
Ja, det verkar som att det behövs män som tvingas vara hemma och ta ansvar för hem och barn för att de ska skapa sig en större förståelse för när, var och hur man ska städa och laga mat, vilken tvätt som ska tvättas och vilka behov barnen har.

I ett samhälle där kvinnliga och manliga könsroller är så pass starkt befästa kan det vara på sin plats att man i vuxen ålder tvingas gå utanför sin trygghetszon.
Kvinnor har för länge sedan tagit steget ut i arbetslivet, nu är det männen som måste ta steget in i familjelivet. När det kommer till uttag av föräldraförsäkringen är det i grund och botten endast tack vare de öronmärkta dagarna och månaderna till respektive förälder som det har skett någon förändring.
Ska man tyda de konservativa i rikspolitiken är det inte inte varg, bensin eller invandringsfrågor som är de mest kontroversiella. Det är de familjepolitiska frågorna.

I en replik till kristdemokraten Roland Utbult under debatten gällande föräldraförsäkringen den elfte november sa socialförsäkringsminister Annika strandhäll så här: ”Relaterat till de stora problem vi ser för kvinnor kopplat till ett jämställt familjeliv måste jag säga att jag är innerligt trött på att prata köksbord.”

Jag kommer själv ihåg en föreläsning tidigare ordförande för S-kvinnor, Lena Sommestadt, höll på Umeå Universitet där hon talade om vikten av en individualiserad föräldraförsäkring.
Hon uppmärksammade det surrealistiska att man i en försäkring har en möjlighet att kunna dela den mellan sig och sin partner, något som ter sig helt orealistiskt om man sätter in villkoren i föräldraförsäkringen i ett annat sammanhang. Som om man har repat lacken på bilen, blivit sjuk, eller tappat sin telefon i toaletten.
Det finns nog ingen politiker som anser att man i de fallen ska kunna dela upp sjukdagar eller ersättning mellan en annan person. Försäkringar är individuella och den enda anledningen till att man i föräldraförsäkringen har möjlighet att kunna dela upp den är att det handlar om att utmana könsroller. Och framför allt, utmana den patriarkala överordningen genom att kvinnor i större utsträckning ska få makt över sitt eget liv.
Därför säger hävdar många att föräldraförsäkringen bäst delas upp vid var och ens köksbord, för man anser inte att det är en viktig fråga.

Så länge man kommer fortsätta hävda att den bästa familjepolitiken kommer att fattas vid varje familjs köksbord, lika länge kommer kvinnors löner att halka efter, kvinnors karriärer kommer hamna i skymundan, kvinnors arbetsvillkor kommer förringas, kvinnor kommer fortsätta arbeta deltid, kvinnor kommer utföra majoriteten av det obetalda hemarbetet och det kommer fortsätta att finnas ett strukturellt, men politiskt accepterat, förtryck mot kvinnor.

Jag håller med Strandhäll. Jag är också innerligt less på att diskutera köksbord. Låt den tredje öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen vara startskottet för en fortsatt, progressiv familjepolitik. Nästa steg är nattöppna förskolor, sex timmars arbetsdag och självklart, målet om en helt delad föräldraförsäkring.

Den första januari börjar den tredje, öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen att gälla och från första februari är det kommunala vårdnadsbidraget förhoppningsvis ett minne blott.

Linda Westerlind

Sidan uppdaterades senast: 2015-11-23 20:30