Kan du vara tyst, ditt skratt normaliserar det sexuella våldet

Den här texten handlar om våldtäkt, våldtäktskultur och det man ska ta som roliga budskap på studentflak. Jag börjar med att varna, för det här är ett känsligt ämne. Var femte kvinna i världen kommer bli offer för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök. Är du inte drabbad själv så kommer det vara kvinnor i din bekantskapskrets som har blivit utsatt eller kommer att bli. Det här är på riktigt. Jag vill börja med att säga det.

Här börjar den riktiga ledaren.
Diskussionen kanske har blåst över, men jag vill stanna kvar vid den ett litet tag till. Studenten må vara kort och intensiv, kanske är det bra att jag drar ut på den lite extra. För än diskuteras studentflaken.

Om budskap, huruvida det går att ha överseende med rasistiska, homofoba, sexistiska budskap under studenttiden.
Skolan ryggar tillbaka, de har inget ansvar. Föräldrarna ryggar tillbaka, de har inget ansvar. Eleverna ryggdunkar varandra, tanken var att de skulle kränka andra, och de lyckades. Man tar ju bara studenten en gång i livet.

Det är en vattendelare, om man får skriva vad som helst på sina studentflak. Ena sidan säger nej, kränkningar är aldrig okej.
Andra sidan säger att lite skoj bör man ju tåla, att man inte ska vara så känslig. Kanske bör man inte det. Kanske bör man borsta av sig känslorna och gå vidare med sina liv.

Ja, kanske det. Men jag tycker att vi inte går vidare riktigt än. För i veckan har ännu en anmäld våldtäkt runnit ut i sanden. Den här gången var motiveringen att han inte kunde veta ifall kvinnan var allvarlig eller inte med sina nej och motstånd. Efteråt kunde hon inte sluta gråta.
Jag söker på ”friande våldtäktsdomar”, får upp över 77.000 träffar.

”Det var värst i tvåan. Det tyckte hon också” var ett av budskapen på årets flak. Kolla, ett skämt! Man ska inte ta det så allvarligt! Lite måste man tåla i studenttider! Undersökningar visar på att det sker omkring 100 våldtäkter per dag (SKR). Under studentveckan är det runt 500 våldtäkter som sker. En bråkdel leder till en anmälan, och än mindre än så leder till åtal. I stort sett ingen leder till en fällande dom.

”Grabbarna från bygg får era döttrar på rygg”. Sjutton tusen anmälda sexualbrott anmäldes 2013. Sex tusen av dom var våldtäkter. 98 procent av övergreppen skedde av män (BRÅ). Men man ska ju inte vara så känslig, det är bara studenten en gång om året. Vi skämtar om sexuellt våld. Vi skämtar om tjejers passivitet. Killar knullar, tjejer får stå på alla fyra och ta emot. Studentflaken normaliserar våldtäkter. Men man ska ju inte ta det så allvarligt, det är ju på skoj.

”Det är ju inte som att man skulle våldta någon bara för att man skämtar om det!”. De flesta våldtäkter sker hemma av någon man känner. Ens pojkvän exempelvis. Ett nej som har blivit ett kanske har blivit ett ja. Nej betyder ja. Tillräckligt många ”snälla bara lite” leder till slut till tvång.
Det finns en manlighetsnorm som är översexuell. Vi har en kvinnlighetsnorm som är asexuell. Det finns en norm om kvinnans underordning och männens makt. En mans ja är starkare än en kvinnas nej.

Att vara den som säger ifrån och poängterar felaktigheter blir ofta också den gnälliga. Att vara den som drar ner stämningen, tar död på det goda humöret får en stämpel.

Det är ofta en hon.

Vi kan skratta åt det som egentligen har gått över gränsen men vi kan inte backa upp den som poängterar att man gör fel Vi vet samtidigt att det är fullt legitim kritik. Vårt skratt legitimerar att man går över gränsen. Vi får höra skämt om uppblåsbara dockor som ”inte säger ifrån”, vi får höra skämt om hur killen ”råkar pricka fel hål”.

Tjejer skrattar med. Vi vet att det är lättare att skratta än att säga ifrån. Om vi skrattar med kan vi vinna en viss respekt. Ingen vill vara en gnällkärring men hela tiden går vi runt med en obehaglig känsla i magen.
För hur ska vi veta om det är just vår partner som har förskjutit gränsen för vad som är normalt och inte? Hur ska vi veta om just den killen vi följde med kommer att förstå att mitt nej är ett nej och inte en del i ett förspel?

Hur ska vi veta om just han förstår att mina tårar och mitt blod är ett tecken på att han har gått för långt? Hur ska vi kunna veta om just han kommer att inse att han har gått för långt när vi båda sitter i tingsrättsförhandling, han åtalad för våldtäkt? Eller är det jag, med trasigt underliv, som kommer bli anklagad för att vara otydlig i min kommunikation?

Hur ska vi veta om just hans kompisar kommer kalla mig lögnare och hur ska jag veta ifall mina kompisar kommer att stötta mig? Jag hade faktiskt en lite kortare kjol på mig.

Det är resonemang som är helt absurda i alla andra sammanhang men som anses fullt rimliga när det kommer till kvinnor, sex och sexuella övergrepp. Det är det enda tillfället när mannen inte förstår sitt eget bästa, att hans lustar inte kunde kontrollera honom och att det inte var helt säkert att han kunde förstå vad hon sa.

För varje skämt dras gränsen tillbaka. För varje skratt så suddas villkoren ut. För varje gång du vill vara rolig och skämta om något dyligt så ökar risken för att någon du känner ska tvingas utstå sexuellt våld. Kanske är det du, kanske är det din syster.

Jag förstår att det är roligt att skämta om det som inte rör dig. Kvinnor lär sig sedan barnsben att vara rädd för män. Till vilken pojke lärde du senast att ha hårsprej i väskan, redo att använda som en form av pepparsprej och ett-ett-två inskrivet i mobiltelefonen när du ska gå hem sent? Det kanske är roligt att skämta om den här typen av övergrepp när det inte är du som drabbas av panik när du blir fasthållen av en man, för du aldrig kan veta ifall han ska gå över gränsen.

Tyst. vad hör jag? Är det fortfarande någon som skrattar?.

”Broes before hoes”. Killkompisarna framför hororna. Något som brukar säger när pojkvännen väljer att umgås med sina vänner i stället för din flickvän. Kvinnor är en slit och slängvara. Något utbytbart, en kropp att konsumera. Hur ska vi kunna uppfostra våra döttrar till att se värde i sig själv när de av hela samhället reducera till en vara?

Hur ska vi kunna omforma det samhälle vi lever och verkar i till ett jämlikt samhälle när kvinnor konstant blir tillskrivna rollen som tomma kroppar? Det är ett sinnessjukt system, det kan vi vara överens om. Men alla gånger när det är något som sticker ut hakan och markerar sitt missnöje så slår det tillbaka med kraft. Är det en kvinna som inte tolererar denna konstanta sexualisering finns alltid möjligheten att hota henne med sexuellt våld. Våldtäkt är vapen i krig och det är mannens vapen mot det som hotar hans maktposition, kvinnan som markerar sina gränser.

Kanske är det inte svårare än att gnällkärringen som alltid ska säga ifrån och vara politiskt korrekt är trött på att vara rädd.

Men för all del.

Det är bara studenten en gång om året. Skolan tar inget ansvar, föräldrarna tar inget ansvar. Så vems fel är det? Det är ditt fel att sexuellt våld har blivit något lättsamt, för att du skrattar åt det. Det är ditt fel att vi har den här synen på tjejer för att du inte backar upp den som säger ifrån.

Stackars dig som känner dig träffad men jag kommer aldrig någonsin skratta med dig.

Linda Westerlind
2014-06-20 

Sidan uppdaterades senast: 2014-06-21 15:01