Kanske blir idag en bättre dag än igår

Vissa dagar är det lite tyngre än vanligt att stiga upp. Idag var en sådan dag. Jag tänker på det som har hänt de senaste dagarna och vill bara stänga av alarmet, låta rullgardinen vara nere och dra täcket över huvudet igen.

Jag tänker på den då försvunna Lisa Holm som inte är försvunnen längre. Hon som var försvunnen på grund av att någon ansåg sig ha rätten att ta henne, men i stället för att låta henne komma hem oskadd fick historien ett slut ingen hoppats på.
Jag tänker på det som många andra redan har formulerat i krönikeform. Hur skräcken måste ha tagit tag i henne när hon insåg att det är någon som kommer att göra henne illa, hur tankarna for och paniken över att försöka komma ihåg allt som samhället lärt unga flickor från den dagen man kan gå själv. Eller kanske inte att gå själv, för själv, det ska man aldrig vara. För att det är trots allt när man går själv som man aldrig kan veta vad som kan hända.

Jag tänker på bilexplosionen i Göteborg där ett fyraårigt barn dog, ett resultat av en hopplös gängkonflikt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur man sedan kommer att ge igen. Vem kommer att dö då? Vems mamma, pappa eller barn kommer det att vara? Vem är nästa person att falla offer för det våldssamhälle som vi lever i och ständigt reproducerar?

Jag tänker på Miljöpartiets kongress där man röstade ner förslaget att få partiet att jobba för att individualiserad föräldraförsäkring, motiverat med att det kanske inte kommer få ett resultat man önskat.
Jag funderar på vad det kommer få för konsekvenser för regeringspolitiken, där ett av regeringspartierna ställer sig emot individualiserad föräldraförsäkring; en av de viktigaste feministiska reformerna i dagsläget.
De anser sig nöjda med den tredelning som nyligen har gått igenom. Nöjda alltså. Jag suckar inombords och stänger av alarmet ytterligare en gång.

Jag tänker på de tonåringar som man misstänker mördade en 65-årig person i Varberg. Motivet som polisen har gått ut med är att de två tonåringarna har gjort inbrott i 65-åringens bostad och att inbrottet sedan gick mycket, mycket över styr.
Jag tänker på den desperation som kan ha varit det bakomliggande motivet för själva inbrottet och den panik de båda ungdomarna kan ha känt över att bli påkomna, panik som sedan resulterade i ett mord. Tretton år var ungdomarna. Tretton år.

Var är samhället på väg frågar jag mig, även fast jag egentligen vet åt vilket håll samhället går när man sparar in på resurser till människor och lägger krutet på bankers vinster och kapitalägarnas allt större fickor.

Jag tänker på det prinsbröllop som hölls under lördagen, med en nota som inte stannade på runt sex miljoner utan sägs ha stigit till runt tio.
Hur inte ens bröllopet och den privata bröllopsfesten fick vara en privat tillställning, även fast kärleksrelationer är en av det mest privata man har. Och hur det inte är något att ifrågasätta på grund av omständigheterna kring kungahuset och deras uppdrag.
Jag tänker på hur barn kan födas till att bli en apa i en bur, redo att stå till allas beskådan. Jag tänker på de små kungabarnen som föds in i en värld där de kommer, för resten av sina liv, vara till omvärldens beskådan och där varje steg, varje uttalande, varje första kyss och, varje klänning, varje kroppsdel, varje vänskap kommer att analyseras och bedömas.

Högt och lågt. Känslor som pendlar mellan att känna sorg och frustration. Det som får en att krama om sina nära och kära och det som eldar på det politiska engagemanget.

Solen värmer tårna som sticker ut från täcket, trafiken kommer i gång och en ensam fiskmås flyger förbi glipan i gardinen. Död, hat, desperation och orätt. Men även känslan av att sorg ibland kan bli en drivkraft och hur viktigt det är att hjälpas åt. Jag tänker att ingenting kommer bli bättre av att jag slänger in handduken och stänger av mobilen så jag hoppar in i duschen och åker till jobbet. Jag tänker att kanske kommer idag bli bättre än igår.

Linda Westerlind
2015-06-16

Sidan uppdaterades senast: 2015-06-16 08:42