Kommunen måste ha ytterst ansvar

Vårens, sommarens och höstens största etiska, sociala och byråkratiska dilemma har varit de, till största delen, rumänska EU-medborgare som har tagit sig till Sverige för att försöka skapa sig en dräglig tillvaro.

De har öppnat upp många olika diskussioner, då tiggeri varit den största inkomstkällan. I somras startade de danska socialdemokraterna en diskussionsstorm när de beslutade om att förbjuda tiggeri. Moderaten Cecilia Magnusson föreslog även hon innan valet att man skulle förbjuda tiggeri. Sverigedemokraterna iklädde Stockholms tunnelbana fientlig reklam mot tiggarna i valrörelsen. De båda har fått mycket kritik för sina förslag.

Tiggarna i Umeå har hos de flesta blivit bekanta ansikten. Man känner igen hon som sitter utanför den där inredningsbutiken, han som spelar dragspel utanför sportaffären och den gravida kvinnan som suttit vid det stora köpcentrumet en bit utanför stan.
Tiggarna har därför skapat upprörda känslor hos Umeborna. Men, till skillnad från många andra länder och städer har det inte varit mot tiggarna, utan mot kommunen ilskan och frustrationen visat sig. Man har undrat hur det kommer sig att kommunen inte agerar, tar sitt ansvar och gör något. I brist på agerande från kommunens håll har många insamlingar startats av privatpersoner och organisationer i form av pengar, mat och kläder. Ibland även husrum. Från politikens håll har dilemmat varit främst byråkratiskt. Det stora problemet har legat i att tiggarna är EU-medborgare och därför inte har rätt till svenska sociala skyddsnät eller bistånd.

Samtidigt som frivilligorganisationer och privatpersoner har stöttat och hjälpt tiggarna bäst de kunnat har politiker och tjänstemän jobbat parallellt med att få fram ett hållbart system för att inom lagens ramar kunna hjälpa tiggarna.
Som det går att läsa i dagens Folkbladet presenterade kommunstyrelsens arbetsutskott, KSAU, i går ett dokument kring hur kommunen ska arbeta kring de till stor del romska tiggarna och hur man ska gå runt problemet kring olika typer av lagstiftning som hindrar kommunen att agera.

Då kommunen på grund av lagar och regler inte kan erbjuda de utsatta rumänska EU- medborgarna samma sociala trygghetsnät som svenska medborgare går de i stället runt regelverket och ökar stödet till aktörer inom civilsamhället, bland annat Öppen gemenskap, Pingstkyrkan och Rommin (Romer i minoritet), vilka i sin tur har rätt att bistå med hjälpt till de utsatta personerna.
Man vill samtidigt från kommunens håll se hållbara lösningar ur flera aspekter, där man exempelvis genom information ska upplysa om vilka vägar man som EU-medborgare kan ta för att stanna i landet, på vilka sätt man kan hitta boende och vilka regler det är som gäller i olika sammanhang. Från kommunens håll har man insett behovet av samverkan mellan olika kommunala aktörer, så som socialtjänsten, arbetsförmedlingen, migrationsverket och för och grundskolan, – för att hjälp och stöd inte ska gå till spillo.

Utifrån de förutsättningar som kommunen har är det ett fullt godtagbart dokument som presenteras.
Men, allt är relativt och verkligheten står fortfarande och knackar på utanför det gemytliga mötesrummet. I många minusgrader överlever man inte länge i ett tältläger. Dokumentet kom därför inte en dag för tidigt. Men, människor, EU-medborgare eller inte, ska inte tvingas balansera mellan liv och död på grund av individers (o) vilja att engagera sig, vilket är det som sker när ansvaret läggs på civilsamhället. Om det krävs att kommunen bryter mot lagen för att rädda liv är det lagstiftning det är fel på.
Inte människor.

Linda Westerlind
2014-10-29

Sidan uppdaterades senast: 2014-10-29 13:14