Nyttig protestvänster i södra Europa

 

Den protestvänster som nu växer fram i Sydeuropa skiljer sig inte bara ideologiskt från den protesthöger som länge varit på gång i norra Europa.

Den är yngre och mer samhällstillvänd än den nordeuropeiska extremhögern, och den vill ha mer demokrati, inte mindre. Den håller det korrupta etablissemanget ansvarigt för ländernas problem och vänder inte taggarna mot invandrarna.

Protestvänstern är inte nationalistisk, även om den ibland revolutionära vokabulären kan låta så, och i grunden inte antieuropeisk. Den är kritisk mot EU:s sätt att tackla den ekonomiska krisen, men överlag inte emot det europeiska samarbetet som sådant.
Den representerar den första generationen som njutit EU:s fördelar i form av ett öppnare Europa med större utbildnings- och arbetsmöjligheter än tidigare. Men som nu är arbetslös, som resultat av en illa genomtänkt valutaunion, mer anpassad till de starka industriekonomierna i norr än till de svagare jordbruks- och turistekonomierna i söder.

Allt påspätt av en länge förhärskande nyliberal ideologi, som såg – och ser – social trygghet som ett hot mot fiskal stabilitet, inte som en förutsättning för tillväxt och framsteg. Att socialdemokratin i Europa i allmänhet anslutit sig till tanken att starka statsfinanser går före allt annat, håller nu på att kosta den livet.
I Grekland har det en gång starka Pasok nästan utraderats. Det kan gå lika illa för PSOE i Spanien, ett land där de stora partierna också belastas av korruptionsskandaler. Separatismen i framför allt det rika Katalonien försvagar också de stora partierna. Spanien går till lokala och regionala val i vår, och till parlamentsval i december.

Syrizas valseger I Grekland har gett dess spanska motsvarighet Podemos (Vi kan) luft under vingarna. Partiet har varit störst i flera opinionsmätningar, och kunde i helgen samla tiotusentals anhängare till ett jättemöte i Madrid.
Poedemos utnyttjar framgångsrikt den yngre generationens vana vid sociala medier för att nå ut, men arbetar också med sociala gräsrotsprojekt. De etablerade partierna förefaller ha tagits på sängen av Podemos framgång.

Att proklamera kamp mot nedskärningarna är en sak. Att stoppa dem är något annat. Först ut att pröva sina vingar är Syriza. Grekland är en liten ekonomi med bara några få procent av Europas BNP.
Det är dessutom ett extremfall i fråga om skuldsättning. Det är inget ekonomiskt problem för Europa att ge den nya regeringen i Grekland ett handtag, och samtidigt bli av med en störning som i sig tynger den europeiska återhämtningen.

Problemet är politiskt. Särskilt tyskarna sitter fast i föreställningen att de idkar välgörenhet när de ställer upp med lån till krisande länder, trots att inget land tjänat så mycket på euron som Tyskland, och trots att en stor del av lånen gått direkt tillbaka till tyska banker.
Den lutherska moralen har tagit över det ekonomiska förståndet, och den tyska regeringen framhärdar i motståndet mot både effektiv hjälp till skuldsatta länder och stimulanser som kunde få fart på den europeiska ekonomin.

Protestvänstern måste ses som något positivt i ett Europa där både politiken och ekonomin gått i stå.
Rätt uttolkad kan den bli en utmaning för socialdemokratin, som uppriktigt talat behöver en spark i baken. Det starka stödet för Syriza och Podemos kan ge råg i ryggen åt Frankrikes president François Hollande och Italiens premiärminister Matteo Renzi som båda vill lätta på åtstramningarna, men inte fått gehör i EU, och även påverka opinionen i andra länder.

Linda Westerlind
2015-02-11

Sidan uppdaterades senast: 2015-02-11 09:35