Överenskommelsen duger i stunden

Decemberöverenskommelsen ligger på allas läppar. Från höger menar man att det är ett misstag då politiken kan komma att gå mycket mer åt vänster än vad den gjort det senaste halvåret. Från vänster välkomnar man överenskommelsen då den i praktiken stänger sverigedemokraternas möjlighet till vågmästarspel.

Att den här typen av överenskommelse ska ingås har legat i luften under en lång tid. Från första stund då Stefan Löfven sträckte ut sin hand mot alliansen visste nog alla att alliansen till slut skulle vara tvungna att ingå i någon form av överenskommelse med regeringen. Det alla har väntat på har snarare varit hur den överenskommelsen ska se ut.

Att spela högt och hårt är framträdande drag hos fackliga företrädare. Med en facklig Stefan Löfven som statsminister är det något som vi kan vänta oss att stöta på även framöver, decemberöverenskommelsen är bara början. Hos vissa kommer det som en chock att han använder sina fackliga gener för att bedriva svensk politik, jag påstår snarare att svensk politik har varit svältfödd på den här typen av hårt politiskt arbete under en längre tid, detta är därför välkommet.
Att förvarna om att regeringen kan komma utlysa ett extra val är ett klockrent exempel på att spela högt och spela hårt. Stefan Löfven har aldrig velat se att Sverige ska gå till extra val, dock har alliansen velat se det än mindre.
Decemberöverenskommelsen innebär i praktiken att Stefan Löfven kommer att få de förutsättningar han behöver för att kunna bedriva socialdemokratisk politik, utan att frias eller fällas av sverigedemokratiska nycker. Decemberöverenskommelsen innebär även att Sverigedemokraterna till stor del tappar sin vågmästarposition och kommer under de kommande fyra åren tappa möjligheten att kunna fälla budgetar på löpande band.

Efter regeringen och alliansens presskonferens i lördags tog heller inte många timmar innan SD meddelade att de kommer att lämna in en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven, föga förvånande. Sverigedemokraterna känner sig kränkta, och hela svenska folket fortsätter att skratta åt deras taffliga försök till att framstå som ett seriöst parti.

Decemberöverenskommelsen med allt vad det innebär ska självklart inte vara ett stående inslag i svensk politik. Demokratin behöver en stark opposition och väljarna ska kunna känna att deras röst är med och formar politiken. Som bland annat Tony Johansson poängterade i gårdagens ledarkrönika här i Folkbladet finns det negativa aspekter av den här typen av överenskommelse.
Vissa hävdar att det suddar ut gränserna mellan höger och vänster när regeringen och oppositionen ingår i överenskommelser, andra hävdar att det är ett slag mot demokratin att ingå överenskommelser, överenskommelser vilka till viss del innebär politiskt tystnad och passivitet.

Att alliansen faktiskt gick med på de villkor decemberöverenskommelsen nu dikterat kommer inte som en slump. Allianspartierna varken vill eller kan gå till val. För framför allt Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle ett extra val i praktiken förmodligen bli nådastöten.
Att därför sitta passiva i fyra år och sju budgetar skulle hålla dem kvar i rampljuset ett litet tag till. Moderaterna skulle inte åka ur riksdagen vid ett nyval, men de skulle med all sannolikhet lida värre nederlag än vad de utstod i valet i september.

Kommer den skapa helt nya politiska förutsättningar för båda höger och vänstersidan?
Kanske. Några saker är i alla fall säkra: Sverigedemokraterna har tappat största delen av sitt inflytande. Stefan Löfven kommer att kunna bedriva socialdemokratisk politik.
Det här duger. För nu.

Linda Westerlind
2014-12-30 

Sidan uppdaterades senast: 2014-12-30 17:13