Pensionsskatten handlar om principer

Över två miljoner svenska pensionärer. Pensionssystem som faller och stiger med den svenska ekonomin, system som lämnar över ansvaret på den enskilda pensionären. När överlevnad handlar om hur man placerat sina pengar, vilka möjligheter man haft att spara privat och hur insatt man är i fondsparandets djungel.
Pensionen blir som ett ekonomiskt karma. Har du varit en duktig arbetare, utan sjukdom eller barnafödande, belönas du av en fyllig pension.
Inför varje val blossar kampen om pensionärerna upp, med blandade resultat.

Så även i år, något som började under almedalsveckan då både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gick ut med samma vallöfte, pensionärsskatten måste avskaffas.
Efter Almedalen stannade diskussionen av från Socialdemokraternas sida. Var det på grund av kopplingen till Sverigedemokraterna man ville undvika eller trodde man att man skulle kunna fånga upp de pensionerade väljarna på ett enskilt utspel?
Jag tror inget av alternativen är svaret, utan att svaret ligger i socialdemokratins värdegrund.
Där är det orimligt att redan ekonomiskt utsatta grupper ska skatta högre än de som har en god ekonomisk bas att stå på, därför har socialdemokraterna redan från jobbskatteavdragets införande ställt sig mot det faktum att utsatta grupper inte inkluderas i skattereduceringen. Det är alltså ingenting nytt och heller ingenting stort och konstigt.
Vill socialdemokraterna ha en solidarisk skattepolitik? Bajsar björnar i skogen?

Men, går det egentligen att reducera en hel väljarkår till en enskild fråga? Såklart inte. Men i sammanhanget spelar det roll, fast det är inte tillräckligt
Diskussionen bland pensionärsförbunden har blossat upp hur mycket man egentligen skulle ”tjäna” på att slopa pensionsskatten och om det skulle påverka väldigt mycket ifall den var kvar, förutom de orättvisa aspekterna vill säga.
Som pensionär skulle du få upp till en hundring mer men det måste sättas i perspektiv mot för hur mycket extra en löntagare skulle få i månaden.
En klyfta skapas inte från ett håll därför blir det irrelevant hur mycket en enskild pensionär får mer i månaden.
Den mest väsentliga skillnaden mellan pensionstagare och löntagare uppstod efter att alliansen och Sverigedemokraterna införde det första, andra, tredje fjärde och femte (!) jobbskatteavdraget.
Varför Sverigedemokraterna vill slopa pensionsskatten när de är för jobbskatteavdragen förtäljer inte historien.

Men varför väljer Socialdemokraterna att jämna ut skattesatserna för pensionärer och löntagare i stället för att slopa jobbskatteavdragen, de som är det egentliga problemen?
Ser man frågan svart på vitt ter det sig mycket konstigt. Skattelättnaden, det som så effektivt skapat ekonomiska klassklyftor som det var tänkt, är själva motsatsen mot de stora delarna av socialdemokratins politiska kärna, varför bryter man inte upp det direkt vid ett maktskifte?

Jag skulle säga att det är på grund av åtta år med en högerregering vars huvudsakliga politik har gått ut på att belöna de som jobbar och skapar längre avstånd till de som inte jobbar.
En lösning skulle kunna vara att chockhöja skatten till grundnivåerna, dock blir de negativa konsekvenserna större av att få mindre pengar än mer. Det säger sig självt och därför är det heller ingenting att gå till val på, då själva uppgiften är att jämna ut samhällsklyftorna, och det behöver tas i steg för att få en bestående skillnad som kommer fungera även i ditt och mitt liv.

Samhället behöver stabilitet, vilket gör att socialdemokraterna blir så illa tvungna till att förhålla sig till den moderata politiken, hur vedervärdig man än tycker att den är.
”På sikt” kan ibland vara bra, för då hinner alla med i förändringen. Nu krävs det en fungerande helhet i politiken, inte en uppstyckad intresseagenda med fokus på höginkomsttagare.

Linda Westerlind
2014-08-07

Sidan uppdaterades senast: 2014-08-07 12:55