Progressiv socialdemokrati banar väg

 

Inför valet lovade Stefan Löfven att om Socialdemokraterna skulle vinna valet skulle Sverige erkänna Palestina som stat. Han höll sitt löfte och deklarerade detsamma i regeringsförklaringen. Kritiken kom som ett brev på posten.

USAs utrikesdepartement är kritiska till Sveriges uttalande, och menade att Sverige var ute alldeles för tidigt med sitt erkännande. Israel har haft samtal med svenska ambassaden för att framföra sin kritik. Margot Wallström svarade på kritiken från USA med att ”USA bestämmer inte vår politik”. Att Israel vill göra allt för att slippa påtryckningar från omvärlden att tvingas dra tillbaka ockupationen av palestinska områden och stoppa blockaderna gentemot Palestina var väntat. Palestina däremot, var mycket glada över erkännandet.

Förenta Nationerna har erkänd Palestina redan 2012. Sverige valde att lägga ner sina röster i voteringen, något som fick mycket kritik från de rödgröna. Jan Björklund sa till Sveriges Radio i måndags att ” Vi har ju hittills bara erkänt stater som de facto finns, inte stater vi önskar ska finnas i framtiden”.
Utifrån det citatet tar jag därmed avstamp i frågan anpassning/progressivitet. Som medlem i EU är Sverige det första landet att erkänna staten, även fast Bulgarien, Tjeckien, Cypern, Malta, Polen, Rumänien, Ungern och Island har gjort det innan. Dock var det innan något av länderna hade EU-medlemskap.
EU har nämligen inte erkänt Palestina. Carl Bildt sa att han kunde tänka sig att erkänna staten, så fort den började existera.

Det som Carl Bildt och Jan Björklund båda initierar är att det inte går att erkänna något som inte finns, men när det väl finns går det att erkänna. Jag undrar då, vilka är det som bestämmer om något existerar eller ej?
Är det inte det hela erkännandet av Palestina egentligen handlar om? Man vill ha omvärldens erkännande för att bli en egen stat. Sverige har dragit sitt strå till stacken, tillsammans med 142 andra stater.

På många olika plan säger politiker att Sverige ska vara ett land i framkant. Sverige ska vara ett land i framkant för feminism och jämställdhet, Sverige ska vara ett land i framkant inom innovation, Sverige ska vara ett land i framkant för miljöutveckling. Nu är även Sverige ett land i framkant för en lösning i en av de mest utdragna konflikterna i vår tid. Och vad händer?
Jo, som alltid när ett land är i framkant ger det ringar på vattnet. När man sticker ut hakan får det många att reagera, ibland positivt och ibland negativt. En sak är i alla fall säker, det skapar förändring. Sveriges erkännande av Palestina har fått Storbritannien att gå i samma riktning.
Nej, alla ledamöter i underhuset till deras parlament röstade inte för, många valde att lägga ner sina röster. Av de röster som var giltiga var 274 för och tolv mot motionen om ett erkännande. Nej, Storbritannien som stat är officiellt inte för ett erkännande, men omröstningen är ett stort steg på vägen. Och vad var anledningen till att ja-sidan fick flest röster? Sverige är anledningen.
Kan Svenska socialdemokrater erkänna Palestina kan Storbritanniens socialdemokrater göra det samma. Vi har banat väg för en palestinsk stat. Inom socialdemokratin pratar man om internationell solidaritet, det här är det minsta man kan göra.

För ibland är det progressivitet som behövs. Man kan inte alltid vänta på att marknaden ska göra jobbet, eller att tiden ska sätta ribban för ens ambitionsnivå. Man kan inte vänta på att Palestina ska bli en erkänd stat om ingen erkänner den.
Politik handlar inte om att anpassa sig till samhället. Politik handlar om att staka ut en samhällelig riktning och sedan forma samhället utifrån den.

Linda Westerlind
2014-10-15 

 

Sidan uppdaterades senast: 2014-10-15 19:24