Ring för frihet och ring för mod

Almedalsveckans första dag. Söndagsmorgonen började lugnt.

Det är socialdemokraterna dag och Stefan Löfven ska hålla kvällens partiledartal i almedalsparken på stora scenen. Tält ställdes i ordning, besökare började droppa in från både flygplatsen och färjorna. De första pamfletterna delades ut, kartor lästes och kaffekokarna gick på högvarv.

I media strömmade dock fortfarande den ilska som uppkom efter lördagens manifestation av Svenskarnas Parti. Ilskan och frustrationen över att svensk lagstiftning sviker på alla plan när det kommer till nazism och rasism är maxad. Den svenska yttrandefriheten är starkare än den person som hetsar mot folkgrupp, inskränker demokratiska rättigheter och är ett hot mot människor med sin blotta närvaro.

Den svenska poliskåren tillsammans med det svenska rättssystemet står på nazismens sida.

Här är det personer med judiskt påbrå som blir bortförda av polis för att ha demonstrerat mot nazismen. Den upp och nervända världen är inte en godnattsaga eller en lek i förskolan, det är Sverige och Almedalsveckan 2014.

Men söndagens seminarier började och direktsända samtal tog slut, lite som det är under Almedalsveckan. Ilskan och besvikelsen hade lagt sig, för en stund.

För vid lunch möttes jag av en flagga. Jag reagerade inte först på vad det var tills jag insåg att Svenskarnas Parti hade satt upp ett bord och hissat sina strandflaggor mitt bland folket. Jag frös fast.

Känslan att vilja spotta, bränna, slå sönder, ja allt man kan göra som resulterar i förstörelse gick genom mitt huvud. Jag ville reagera men kunde inte. Rädslan frös mig till is för jag visste inte vad som skulle kunna hända med mig ifall jag skulle visa mitt missnöje.

Så jag stod där. Tittar. Observerade på avstånd. Kände hur min passivitet åt upp mig inifrån och hur nazismen åt upp mig utifrån.

Jag talar för många när jag säger att det är få saker som kan göra en så besviken och uppriktigt ledsen. För det är en sorg att möta nazister i Almedalen.

Alla människor ska få tycka och tänka som hon vill men det är oerhört talande att medlemmar och sympatisörer till den typen av högerextrema rörelser visar sig öppet. Det är ett samhälleligt syndrom. Och nej, jag säger inte att det är ditt fel, Fredrik Reinfeldt, att Svenskarnas Parti existerar men jag säger att det är din politik som ligger till grund för att den här typen av tankeströmningar når så djupt in i det svenska samhället att dagstidningarna beskriver ett nazistiskt parti som ”främlingsfientligt”. Högerpolitik skapar klyftor, klyftor skapar osämja, osämja leder till hat.

Och där är vi nu.

Och än en gång har den svenska poliskåren tagit ställning. Det ohyggliga svek det innebär går inte att beskriva. Jag riktar mig till er.

Den trygghet ni ska förmedla och den ordning ni vill upprätthålla har gått käpprätt åt skogen. Ni har ett val. Antingen kan ni börja jobba upp ert förtroende hos det svenska folket, som en otrogen partner kryper till korset, eller kan ni lika gärna lägga ner. Respekten är borta. Ni får börja om.

Stefan Löfven sa i sitt tal: ”När vi är som svagast ska samhället vara som starkast”. För när Visby kyrka ringde sina klockor för att varna för fara under Svenskarnas Partis manifestation så ringde de också för att varna för ensamheten. När vi är ensamma är vi också svaga. Ska vi bli starkast så måste vi hjälpas åt. Låt oss komma tillsammans. För om vi går ihop när vi är svaga blir vi starka i gemenskapen.

Linda Westerlind
2014-06-30 

Sidan uppdaterades senast: 2014-06-30 11:42