Svenska modellens nya utmaningar

Den svenska modellens framväxt efter andra världskriget togs fram i en tid av kraftigt reglerad valuta och kapitalmarknad. Då var det arbetsmarknadens parter som reglerade utvecklingen på arbetsmarknaden, i dag är verkligheten en helt annan.

Världen kommer närmare Sverige och Sverige kommer allt närmare världen, något som ofrånkomligt formar de svenska idealen och således även den svenska arbetsmarknaden. I och med EU- samarbetet har Sveriges inflytande och kontroll över sin egen politik kraftigt begränsats, något som sätter problematiken kring den svenska modellens fortlevnad i ett nytt ljus.

Men, trots att de svenska politiska villkoren tenderar att förflyttas från en nationell till en europeisk nivå kvarstår den ändå. Samarbetet mellan fack och arbetsgivare har stark hållning i den svenska arbetsmarknadspolitiken, vilket gör att det krävs ett ömsesidigt samspel parterna emellan för att upprätt hålla en god tradition.
Hur kommer det sig att den svenska modellen fortfarande består trots förändringar på arbetsmarknaden och i den arbetsmarknadspolitik som förts sedan 50-talet?

Efterkrigstidens blomstrande ekonomiska förutsättningar hade i stort sett omvända förhållanden sett till hur det ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga läget ser ut i dag. Då ville man hålla tyglarna strama för att inte låta inflationen bli för hög.
Idag sänker i stället riksbanken reporäntan till minus 0,10 procent som ett sätt att höja inflationstakten för att hålla en stabil nivå för pris och lönesättning. I dagsläget är det inte aktuellt att höja den igen förrän i slutet av 2016.

Den svenska modellens parter blir således de grundläggande faktorerna i hur själva utformningen blir av modellen, vilket också gör att modellen ändras och vinglar fram och tillbaka beroende på hur de arbetsmarknadsmässiga faktorerna ter sig.
De senaste tio åren har dessa faktorer ändrats, och man har tillförlitat sig allt mer på den självreglerande marknaden. Det skapar en negativ spiral, som omfattar både den fackliga tilltron hos arbetssäljaren och således även maktbalansen mellan arbetsgivare och fackförbund. Den svenska modellen är inne i ytterligare en ny fas.

Idag har den svenska lönepolitiken centraliserats kring hur löner och arbetsvillkor fungerar konkurrenskraftigt gentemot andra länder. Från och med början av nittiotalet infördes det av Svenskt Näringsliv en policy där löner sätts och förhandlas av respektive förbund. Samtidigt inrättar man även Medlingsinstitutet.
Industriavtalet som har kommit att normera stora delar av svensk arbetsmarknad har dock fått mycket kritik på grund av den ömsesidighet som avtalet kräver mellan fack och arbetsgivarorganisation. Det är utifrån den som lönebildningen sätts för resten av arbetsmarknadens parter. Reallönerna har dock ökat från 90-talets mitt utan att de har minskat Sverige konkurrenskraft.

Men, trots detta har åttiotalets avregleringar fått som konsekvens att arbetslösheten fortfarande är hög, inkomstskillnaderna har ökat och fackets inflytande är fortfarande låg.
Man ser att den långsiktiga ekonomiska tillväxten sett till BNP ligger på drygt en till två procent, samtidigt som avkastningen på investerat kapital tenderar att öka mellan fyra och fem procent. Just nu tvingas den svenska modellen att hitta nya vägar, frågan är vilka riktlinjer den kommer att gå efter.

Linda Westerlind
2015-02-17

Sidan uppdaterades senast: 2015-02-17 08:27