Västerbotten behöver ambitiös norrlandspolitik

Västerbottens län bildades 1638. Västerbotten har en yta på 54 672 kvadratkilometer och 261 397 invånare. Det innebär att det går 4,7 personer per kvadratkilometer i Västerbotten. Västerbotten går från kust till fjäll och har förutom en varierande natur även varierande politiska klimat i sina kommuner, mycket på grund av geografiskt läge och tillgång till transportförbindelser.
Norrland sågs länge som den tillgång Sverige så väl behövde. Gruvnäringen och skogsindustrin fick Sverige att blomstra, men vad fick egentligen Norrland tillbaka av resten av Sverige?

Det som inte skiljer Västerbotten från många andra norrländska län är den uppenbara nackdelen att just bo i Norrland. Det är få politiska beslut som har ett överhängande norrländskt perspektiv. I stället tillsätts enskilda insatser mot Norrland. Det finns en inställning som säger att Norrland är ett projekt, ett projekt som behöver projektmedel.
Man pratar om EU som den största finansiären till en levande landsbygd och ett fungerande inland, då de är de enda som i stort sett är villiga att ge bidrag till olika inlandsprojekt, Målet är att genom projekten skapa en form av samhällsnytta i glest befolkade orter, och som ett sätt att skapa mervärde i en annars eftersatt bygd. Hur ska man kunna skapa sig en fungerande politik utifrån de premisserna? Jag vill vara så fräck att jag påstår att alla projektsatsningar i själva verket motarbetar landsbygdens fortlevnad. Att jobba i projektform skapar ramar för upplägg, både ekonomiskt och tidsmässigt och som blir svåra att ta sig runt. Ja, det är en chans att kunna komma i gång, men att få i gång en fungerande verksamhet efter projekttidens slut blir därför en rysk roulett.

Po Tidholm beskriver hur landsbygden antingen tals om som nattsvart eller som en romantisk dröm. Det är tydligt att den beskrivningen inte är gjord av inlandsborna själva utan av journalister, manusförfattare och filmskapare som bildar sig en uppfattning utifrån sina egna fördomar. Samma sak med politiker.
Att ett samhälle ska kunna gå runt kräver så mycket mer än svart pessimism eller romantiska skildringar. Samhället är ett kretslopp, och politiken måste fungera lika så. Alliansen uppmuntrar småföretagande och glesbygdssatsningar, men vad gör man när pengarna som satsats är slut? Vad spelar det egentligen för roll att kunna starta upp sin blomsterhandel om man inte har en fungerande välfärd att falla tillbaka till om det inte skulle fungera?
Har vi en regering som pratar om Västerbotten i termer av något exotiskt kan vi heller inte kunna skapa oss en värdig tillvaro.

Göran Greider skrev en krönika om detta i somras. Om hur storstadsborna under sommaren kan åka på äventyr till inlandet. Träffar på riktiga ”original”, njuter av ”lugnet på landet” men klagar samtidigt på att det inte finns en särskild fiskdisk på den närmaste ICA-handlaren. Bilden av inlandet och glesbygden som romantisk ter sig nära till hand, då man aldrig tvingas känna av de konsekvenser det innebär att lanthandeln stänger igen mitt i vintern eller att personalen i äldreomsorgen tvingas gå på knäna som ett resultat av besparingar, besparingar som blir en följd av minskade skatteintäkter när invånarna flyr.
Turismen ses som en stor intäkt för näringsidkare och kommuner, ett sätt för utomstående att ta del av det norrländska lugnet, men ska egentligen turismen vara lösningen på problem som bottnar i hundra år av orientalisk syn på Norrland av resten av Sverige? Ska vi godta den beskrivningen av oss själva? Är det på sin plats att nöja sig?

Denna exotifiering bidrar till att människor heller inte tas på allvar, något som visar sig i politiken. Storstadspolitiker som besöker inlandskommuner tenderar att besöka kommuner under samma premisser som turisterna gör.
För det första kan man ifrågasätta hur deras politik egentligen kommer att spegla den norrländska verkligheten och för det andra ger det en orättvis framställning av glesbygden.
Det är samma kugghjul som behövs inåt landet som vid kusten. Det behövs en fungerande infrastruktur med vägar att färdas på, ett mobilnät som inte sviker och snabbt bredband till alla orter. Man behöver en tillväxt och återväxt och det kräver långsiktig planering och smarta lösningar.

För att Västerbotten och resten av Norrland inte ska tyna bort krävs det insatser på så många andra plan än sänkt arbetsgivaravgift och olika projektsatsningar. För vad är det egentliga problemet? Är arbetsgivaravgiften är för hög eller är inkomsterna till företaget alldeles för små? Vill vi fortsätta att ha bilden av oss själva som antingen nattsvart eller som en romantisk dröm?
Högern har inga intressen på att satsa några egentliga pengar på landsbygden. Det alliansen kallar satsningar är egentligen ”subventioner” bottnat i skattesänkningar, som bara kommer slå tillbaka på oss i Norrland. Ansvaret kommer fortsätta att ligga på oss som individer.

Med partier i riksdag och regering som har en ideologisk ovilja att ta statligt ansvar för ett fungerande Sverige kommer det heller inte bli några bestående resultat. Alliansens politik är plåster på sår som har varit infekterade i årtionden. Det är ingenting annat än uppenbara lögner som gömmer sig i allt valfläsk. De säger sig vilja öppna upp för mobilteckning som är värdigt namnet och ett bredband som går snabbt. Vem ska finansiera detta? Har man en tilltro till marknaden måste man fråga sig, vilket privat företag ser det som lönsamt att ge hela Västerbotten ett 4G-mobilnät? Samma sak gäller även inom kommuner. Vilket privat företag kommer anse att det är lönsamt att starta upp sin verksamhet i en kommun som ligger på gränsen för sin egen överlevnad? Röstar du för allianspartierna i riksdag, kommun eller landsting kommer du snabbare än kvickt se hur vårt offentliga väldigt snabbt kommer läggas ut på entreprenad. Det är inte om, det handlar om när. Det är deras lösning på problemet.

Om man tror att det är marknadskrafter som kommer vara lösningen på inlandets utflyttning, då bör man tänka om. Senast i veckan blomstrade Annie Lööf ut om hennes ambition om landsbygden i en utfrågning i P4. Hon vill se höghastighetståg och bredband till landsbygden. Jag undrar, Annie Lööf, vem ska stå för den kostnaden? Det är ett skämt att än en gång tillförlita sig till marknaden att det ska ske och det är ett skämt att tro att det kommer dyka upp hastighetståg ur luften. Jag undrar Annie Lööf, var är din landsbygdspolitik nu? Alliansen vill inte ens bygga botniabanan, hur hade du då tänkt dig att höghastighetståg skulle byggas mellan Vilhelmina och Dorotea?

När det kommer till inlandet och landsbygdspolitik måste vi komma ihåg att varken är individen eller marknaden kommer vara lösningen. Det krävs att staten tar sitt ansvar, och det ansvaret bottnar i en människosyn som grundar sig i jämlikhet. En jämlikhet som inte tar slut efter Dalälven och som inte legitimeras med ”den norrländska mentaliteten”, en mentalitet som vi i norr inte ens har skrivit upp oss på.
Det blir också väldigt problematiskt att försöka få hela landsbygdspolitiken att i grund och botten handla om egenföretagande. Att få hela Sverige att växa innebär inte ytterligare en allt-i-allobutik, det handlar om att från statligt håll placera myndigheter på ställen som lockar till mångfald. Det krävs en blandning av akademiker, arbetare, förskolebarn och pensionärer för att kunna skapa ett samhälle att födas i och dö i.
Ska vi lyckas krävs det politik med ambitioner, det krävs en politik som inte väljer mellan trygghet och utveckling.

Nu när vi går in i valrörelsens slutskede känns det extra roligt att kunna välkomna ansikten från förr in i Folkbladets opinion. Tidigare ledarskribenter kommer att gästspela under valrörelsens sista dagar och dela med sig av tankar, funderingar och farhågor inför det som komma skall.
Vi börjar på måndag med Lars Bodén som har lämnat ett starkt avtryck bland många av Folkbladets läsare.
Håll i hatten, nu kommer valrörelsen att börja brännas.

Linda Westerlind

Sidan uppdaterades senast: 2014-09-06 08:15