Vuxnas fattigdom visar sig i våra barn

Första skolveckan på det nya läsåret är till ända. Nya klasser, nya lärare, nya lokaler, – kanske är allt nytt. Skolan är spännande, det är en plats för lek och lärande och det är barnens egen värld. Här är inte föräldrarna i centrum, men trots det är föräldrarna ändå ständigt närvarande.

De är närvarande i vilka kläder barnet har på sig, de är närvarande ifall barnet fått en egen sprillans ny telefon som denne visar för sina kompisar på rasten. Föräldrarna är närvarande i de antal timmar barnen är på fritids. Är det alltid samma barn som lämnas först och hämtas sist? Föräldrarna är närvarande i det där extra paret galonbyxor som aldrig kommer på plats, trots upprepade lappar hem i ryggsäcken.
Föräldrarna är närvarande i den begagnade cykelhjälmen som hänger på hyllan, trots att man inte rekommenderar att köpa hjälmar second hand.

Från 2007 började antalet fattiga barn återigen att stiga i antal, efter att ha sjunkit konstant från 1997.
Rädda Barnen gick ut med en rapport om fattiga barns situation, en rapport som sågades av Uppdrag Gransknings Janne Josefsson som hävdade att rapporten var en lögn. Hans definition av fattigdom var barn som inte kan äta sig mätta, medan Rädda Barnen hade en mer relativistisk syn på fattigdom: Fattigdom måste sättas in i ett sammanhang. Lever man på mindre än hälften av medelinkomsten i ett samhälle räknas man som fattig, det kan även vara social utsatthet eller ”att leva på gränsen”.
I Sverige brukar man ofta tala om fattigdomsindex, vilket är när man lever på försörjningsstöd eller har en låg inkomst efter att ha räknat bort kostnader i form av bland annat fackföreningsavgift och kostnader för barnomsorg. I folkmun skulle vi kanske säga ”ont om pengar”.

Att barnfattigdomen i Sverige har stigit efter 2007 är ingen slump. Monterar man ner sociala skyddsnät som är till för grupper i särskild utsatthet mynnar det ut i ökad fattigdom. Det behövs inte många högskolepoäng för att förstå den enkla ekvationen.
Att det ur ett vuxenperspektiv finns många problematiska aspekter på ekonomisk utsatthet vet vi redan, och lösningarna på detta har vi också. De sociala näten måste hålla. Utförsäkringarna måste upphöra, heltiderna inom offentlig sektor måste öka, lönerna i kvinnodominerande yrken måste bli högre och arbetsvillkoren måste bli trygga. Detta är mer än bara politiska slagord, det är riktiga politiska lösningar till verkliga problem.
Reinfeldt säger i SVT att han inte känner en enda arbetslös. Tror ni Reinfeldts barn gått utan sockor i skorna för att sockor är för dyrt? Hur mår barnen till fattiga föräldrar i skuggan av Moderaternas arbetslinje?

I studien ”Fattiga familjer”, gjord av FoU- nordväst, har de grundligt gått igenom barns uppfattningar av deras familjers fattigdom.
Barn upplever det ofta väldigt skamfullt att inte ha råd. Att inte kunna upprätthålla sina sociala kontakter genom att inte ha råd att ta bussen till en vän, medverka på fritidsaktiviteter eller hålla på med en sport tycker barnet är jobbigt, samtidigt som de hela tiden slits mellan att vilja vara med sina vänner och motståndet att be om pengar. Vikten av vissa materiella tings funktion som statussymboler ökar. Att ha ”rätt” skor eller ”rätt” jacka blir ett sätt att kunna dölja familjens ekonomiska situation.

I familjer med små ekonomiska marginaler lider barnen oftare av fysisk och psykisk ohälsa, ofta med tydliga stressymptom som ont i magen och huvudet än i familjer med bra ekonomi.
Ska man lita på regeringen Reinfeldt är arbetslinjen något åtråvärt och ”vägen bort från utanförskap”. Vad blir konsekvensen av att göra det ”lönsamt att arbeta”?
Varsågod säger jag, det här är baksidan.

Linda Westerlind
2014-08-23 

Sidan uppdaterades senast: 2014-08-23 10:18