Att åter sväva som en örn

Det här är den sis­ta le­da­ren jag skri­ver i Folk­bla­det på väl­digt län­ge. I och med att den här si­dan är fär­dig­skri­ven går jag på se­mes­ter och se­dan för­äld­ra­le­dig­het fram till mit­ten av ja­nu­a­ri 2015. Jag tänk­te an­vän­da ut­rym­met för att för­sö­ka for­mu­le­ra någ­ra tan­kar jag vill dela med mig av till so­ci­al­de­mo­kra­tin.
Det är inte så att jag tror att det är nå­got som kom­mer fast­na in­nan va­let. Jag tror inte ens att det be­hövs. Myc­ket lite ty­der på att Sverige inte får en so­ci­al­de­mo­kra­tiskt ledd re­ger­ing ef­ter va­let i sep­tem­ber.
Mina råd hand­lar inte om hur man vin­ner ett val, utan om hur man ska åter­e­ta­ble­ra sig som ör­nen som svä­var ovan­för det po­li­tis­ka land­ska­pet och som alla and­ra djur mås­te för­hål­la sig till.

Låt mig bör­ja med att kon­sta­te­ra föl­jan­de: Jag är löfvenist. Vänsterlöfvenist gu­be­vars, men ändå löfvenist.
Jag tyc­ker vis­ser­li­gen att det är märk­ligt att räk­na per­so­ner som tjä­nar 60 000 kro­nor i må­na­den som me­del­in­komst­ta­ga­re – det är trots allt så att 98 pro­cent av svens­kar­na tjä­nar mind­re än så – och att man in­tar en så dog­ma­tisk håll­ning till ut­gifts­tak och över­skotts­mål. Det är svårt att ge­nom­fö­ra en so­ci­al­de­mo­kra­tisk po­li­tik med en bor­ger­lig bud­get.
Jag skul­le ock­så gär­na se en tyd­li­ga­re håll­ning i frå­gan om pro­fit­drif­ten i väl­fär­den och hur den ska be­grän­sas.
Men fo­ku­set på att ing­en ska läm­nas utan­för: att alla som kan och vill ska ha ett jobb el­ler en ut­bild­ning att gå till, och att sko­lan mås­te bli bätt­re för alla ele­ver tyc­ker jag är bra.
Slackervänstern kan kal­la det krav­po­li­tik. Men ing­en som fak­tiskt har va­rit ar­bets­lös, som har känt hopp­lös­he­ten som ver­kar vara ofrån­kom­lig vid det förs­ta mö­tet med Ar­bets­för­med­lin­gen, som för­sökt över­le­va på en ut­ar­mad a-kas­sa el­ler ännu vär­re va­rit tvung­en att vän­da sig till so­ci­al­kon­to­ret för att kun­na köpa mat till sina barn, kan se nå­gon fri­het i mass­ar­bets­lös­he­ten.

Jobb och ut­bild­ning är cen­tra­la frå­gor som be­rör många och som fak­tiskt ökar män­ni­skors fri­het, även om det in­ne­bär att det fort­fa­ran­de är mörkt när väc­kar­kloc­kan ring­er och när man dric­ker mor­gon­kaf­fet. Till skill­nad från and­ra opi­ni­ons­bil­da­re både till hö­ger och väns­ter har jag svårt att se vad i det­ta som skul­le vara en ef­ter­gift till bor­ger­lig­he­ten och vad som är ett av­steg från en klas­sisk so­ci­al­de­mo­kra­tisk håll­ning.
Men det mås­te kopp­las till ett stör­re mål och jag tror det sna­ra­re är här som den nu­va­ran­de so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka par­ti­led­ning­en har pro­blem. Det är inte så att bre­da be­folk­nings­la­ger inte de­lar en so­ci­al­de­mo­kra­tisk vil­je­in­rikt­ning för sam­häl­let. Det är inte hel­ler så att den so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka par­ti­led­ning­en inte de­lar den­na vil­je­in­rikt­ning. Det är att so­ci­al­de­mo­kra­tin har svårt att for­mu­le­ra hur bi­tar­na är en del av en hel­het.
Ett po­li­tiskt par­ti be­hö­ver gi­vet­vis med nöd­vän­dig­het en rad prak­tis­ka för­slag om skat­te­sat­ser, och hur man vill ut­veck­la oli­ka po­li­tik­om­rå­den. Vad vill man med job­ben, sko­lan, vår­den och om­sor­gen? Den typ av frå­gor som tar plats i par­ti­er­nas bud­get­för­slag.
Dess­utom be­hövs det en pro­blem­for­mu­ler­ing som man vill lösa med de prak­tis­ka po­li­tis­ka för­sla­gen. Här har vi som ex­em­pel den mo­de­ra­ta idén om utan­för­ska­pet som lan­se­ra­de in­för va­let 2006 och den ar­bets­lin­je som fick bli kap­pa för de oli­ka prak­tis­ka lös­ning­ar­na på det pro­ble­met: för­säm­rad och för­dy­rad ar­bets­lös­hets­för­säk­ring, jobb­skat­te­av­drag och sänk­ta skat­te­sat­ser och av­gif­ter för ar­bets­gi­va­re inom låg­pro­duk­tiv tjäns­te­sek­tor.
Den­na pro­blem­for­mu­ler­ing och svars­kap­pa skil­jer sig inte så myc­ket från det Socialdemokraterna vill göra. Ar­bets­lös­he­ten och de öka­de klyf­tor­na i sam­häl­let är pro­ble­met som ska lö­sas. Ar­bets­lin­jen är lös­ning­en. Se­dan skil­jer sig de prak­tis­ka lös­ning­ar­na åt. I stäl­let för att tvinga ut ar­bets­lö­sa och sju­ka i fat­tig­dom och sub­ven­tio­ne­ra snabb­mats­bran­schen så lig­ger fo­kus på trygg­het i om­ställ­ning, ut­bild­ning, prak­tik och en för­bätt­rad match­ning på ar­bets­mark­na­den.

Och visst kan man tän­ka sig att väl­jar­na göra ett val mel­lan des­sa upp­sätt­ning­ar verk­tyg. Det gör de ock­så om man tit­tar på den se­nas­te sto­ra un­der­sök­ning­en från SCB som pub­li­ce­ra­des i vec­kan. I va­let 2010 var Mo­de­ra­ter­na bråk­de­lar från att bli lika sto­ra som Socialdemokraterna. Men med tre må­na­der kvar till va­let var klyf­tan mel­lan par­ti­er­na näs­tan 13 pro­cent­en­he­ter till So­ci­al­de­mo­kra­ter­nas för­del.
Men sam­ti­digt går det inte att kom­ma ifrån att so­ci­al­de­mo­kra­tin fak­tiskt inte har fått det där rik­ti­ga lyf­tet i opi­nio­nen. Man svä­var inte som en örn över det po­li­tis­ka land­ska­pet med en tred­je­del av rös­ter­na.
Det in­ne­bär inte att jag tror att lös­ning­en är att ko­pie­ra Mil­jö­par­ti­ets och Fe­mi­nis­tiskt ini­tia­tivs val­löf­ten i för­hopp­ning­en att vin­na en del av de som rös­ta­de på des­sa par­ti­er i Eu­ro­pa­par­la­ments­va­let för so­ci­al­de­mo­kra­tins sak. Dels hand­lar det des­sa par­ti­ers väl­ja­re inte med nå­gon själv­klar­het ser Socialdemokraterna som ett al­ter­na­tiv, även om man ju­ste­rar vis­sa po­li­tis­ka för­slag, och dels hand­lar det om att re­form­för­slag på ex­em­pel­vis mil­jö- el­ler jäm­ställd­hets­om­rå­det mås­te pas­sa in i en so­ci­al­de­mo­kra­tisk mall för att vara slag­kraf­ti­ga och tro­vär­di­ga.

Jag tror sna­ra­re att den so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka svå­rig­he­ten att lyf­ta i opi­nio­nen mås­te kopp­las sam­man med att det i dag är svårt att se den so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka po­li­ti­ken som ett stör­re sam­hälls­pro­jekt (det­sam­ma gäl­ler för öv­rigt Mo­de­ra­ter­na). Visst kan det vara så att fler an­ser att Socialdemokraterna är bätt­re läm­pad än Mo­de­ra­ter­na att han­te­ra väl­fär­den och job­ben. Men se­dan då?
Ernst Wig­forss, so­ci­al­de­mo­kra­tisk fi­nans­mi­nis­ter och ide­o­log, skrev en gång att: ”dags­po­li­ti­ken be­hö­ver sät­tas in i ett läng­re syf­tan­de sam­man­hang. Det är näm­li­gen vet­ska­pen om att ome­del­ba­ra åt­gär­der inom en viss del av sam­hälls­li­vet kan ha långt­gå­en­de verk­ning­ar på and­ra om­rå­den, som ut­gör ett av de mest på­tag­li­ga ar­gu­men­ten för att söka föl­ja dags­po­li­ti­kens lin­jer ett styc­ke in i fram­ti­den. Vad så­väl me­nings­frän­der som mot­stån­da­re med skäl kan öns­ka, är inte be­skriv­ning­ar på ett tänk­bart ide­al­sam­häl­le, där­emot en ut­form­ning så kon­kret som möj­ligt av de mål som par­ti­et med stöd av en otve­ty­dig folk­ma­jo­ri­tet utan dröjs­mål skul­le bör­ja ar­be­tet med att för­verk­li­ga.”

Det läng­re syf­tan­de sam­man­hang­et är det län­ge se­dan so­ci­al­de­mo­kra­tin lyc­ka­des be­skri­va. Un­der lång tid var det folk­hem­met som ut­gjor­de sam­man­hang­et. När Per Al­bin Hans­son 1928 for­mu­le­ra­de idén om folk­hem­met så hade den fort­fa­ran­de in­get in­ne­håll. Men det var ett sam­man­hang som for­mu­le­ra­des:
”Hem­mets grund­val är ge­men­sam­he­ten och sam­käns­lan. Det goda hem­met kän­ner icke till någ­ra pri­vi­le­gie­ra­de el­ler till­ba­ka­sat­ta, inga kel­gri­sar och inga styv­barn. Där ser icke den ene ner på den and­re. Där för­sö­ker ing­en skaf­fas sig för­del på an­dras be­kost­nad, den star­ke tryc­ker icke ner och plund­rar den sva­ge, I det goda hem­met rå­der lik­het, om­tan­ke, sam­ar­be­te, hjälp­sam­het. Tilläm­pat på det sto­ra folk- och med­bor­gar­hem­met skul­le det­ta be­ty­da ned­bry­tan­det av alla so­cia­la och eko­no­mis­ka skran­kor, som nu skil­ja med­bor­gar­na i pri­vi­le­gie­ra­de och till­ba­ka­sat­ta, i härs­kan­de och be­ro­en­de, plund­ra­re och plund­ra­de.”
När väl­färds­sam­häl­let se­dan ut­veck­la­des un­der de föl­jan­de de­cen­ni­er­na av so­ci­al­de­mo­kra­tiskt sty­re la­des re­form till re­form, och just ge­nom att de kun­de fo­gas in i idén om folk­hem­met blev de en del av ett stör­re so­ci­al­de­mo­kra­tiskt pro­jekt.
Men de se­nas­te de­cen­ni­er­na med en ökad glo­ba­li­ser­ing, mass­ar­bets­lös­het, in­di­vi­du­a­li­ser­ing och en till­växt som för­de­las allt mer ojämnt har ero­de­rat folk­hem­mets sam­man­hang. Och ing­en­ting har kom­mit i dess stäl­le.
Om so­ci­al­de­mo­kra­tin åter ska bli ör­nen som svä­var över det po­li­tis­ka land­ska­pet be­hö­ver den for­mu­le­ra ett ”läng­re syf­tan­de sam­man­hang” som tar sitt av­stamp i hur sam­häl­let ser ut i dag.

Det är ing­en en­kel sak att for­mu­le­ra ett nytt sam­man­hang för so­ci­al­de­mo­kra­tin. Det är in­get som kan de­le­ge­ras till en tal­skri­va­re el­ler spinn­dok­tor. Det är nå­got som mås­te vara för­ank­rat både hos den so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka rö­rel­sen och hos bre­da folk­la­ger. Men rö­rel­sen är inte läng­re lika re­pre­sen­ta­tiv och män­ni­skor i all­män­het de­lar i allt mind­re ut­sträck­ning verk­lig­het med var­and­ra.
Men en so­ci­al­de­mo­kra­ti som ska vara nå­got mer än ett par­ti bland and­ra mås­te lyc­kas for­mu­le­ra en be­rät­tel­se om sam­häl­let som är ro­tad i ett sam­man­hang som män­ni­skor kan kän­na igen sig i sam­ti­digt som de pe­kar ut en rikt­ning mot fram­ti­den. Det är inte nå­got som kom­mer att ge ut­slag från en opi­ni­ons­un­der­sök­ning till en an­nan. Men det kom­mer vara av­gö­ran­de för att på sikt kun­na sam­la män­ni­skor kring en so­ci­al­de­mo­kra­tisk po­li­tik.

Så min för­hopp­ning är att so­ci­al­de­mo­kra­tin – ef­ter det att val­rö­rel­sen är av­kla­rad och mi­nis­ter­pos­ter, ut­skotts- och nämnd­plat­ser är för­de­la­de – fak­tiskt tar sig tid och bör­jar föra en dis­kus­sion om vad so­ci­al­de­mo­kra­ti ska in­ne­bä­ra i det här år­hund­ra­det.

Fredrik Jansson
2014-05-31

Sidan uppdaterades senast: 2014-06-02 11:02