Bostäderna borde redan byggts

I tisdags presenterade Umeå kommun siffror på hur många bostäder som kommer att byggas i kommunen de närmaste åren. Och siffrorna ser faktiskt ganska ljusa ut med ett ökat bostadsbyggande och en relativt stor andel hyresrätter i produktion under de kommande åren.

Men samtidigt visar siffrorna för de gångna åren på ett allvarligt systemfel i det svenska bostadsbyggandet. Under åren 2004-2008 färdigställdes mellan 700 och 1 000 bostäder per år i Umeå. Under de följande fem åren färdigställdes i snitt knappt hälften så många bostäder. Hade det byggts lika många bostäder i Umeå mellan 2009 och 2013 som de föregående fem åren hade det funnits 2 174 fler bostäder i kommunen i dag.

Det hade behövts för att bygga bort bostadskön och ge plats för de som vill flytta till kommunen.

Det finns givetvis flera skäl till att vi sett ett lägre bostadsbyggande under de senaste åren. Dels handlar det om att den Moderatstyrda regeringen avskaffade bostadssubventionerna vid årsskiftet 2006-2007. Vilket fick bostadsbyggandet att avstanna.
Men det var samtidigt bara ett led i en längre process som under flera decennier har avlövat den svenska bostadspolitiken. Redan under regeringen Bildt i början av 1990-talet minskade det statliga stödet till nyproduktion av bostäder.
1990 hade Sverige en befolkning på drygt 8,5 miljoner och färdigställde 58 426 bostäder. 2012 var vi drygt en miljon fler invånare och det färdigställdes betydligt mindre än hälften så många bostäder.

Sedan handlar det givetvis om svallvågorna efter den globala finanskrisen som gjort det svårare för den privata sektor som i stor utsträckning får bära bostadsbyggandet på egen hand att få fram kapital.

Men det borde vara i lågkonjunktur som man bygger bostäder. Inte i högkonjunktur som nu verkar vara läget. Det är ju inte så att behovet av fler bostäder är någon nyhet, eller att behovet bara visar sig när världsekonomins prognoser ljusnar.
Det finns i huvudsak två anledningar till att man ska passa på att man ska passa på att bygga när ekonomin vänder nedåt.

För det första är det billigare. Dels för att byggherrarna – inte minst de allmännyttiga bostadsbolagen – befinner sig i en starkare förhandlingsställning gentemot byggbolagen när de senares orderböcker är skrivna med glesare siffror.
Och dels för att den offentliga sektorn – oavsett om det är Riksgälden eller det kommunala bostadsbolaget – framstår som en säker plats att placera kapital på i en ekonomisk kris. Vilket gör det lättare och billigare att lånefinansiera bostadsbyggandet.

För det andra innebär bostadsbyggande i lågkonjunktur att sysselsättningen hålls uppe bland byggnadsarbetare som i sin tur skapar arbetstillfällen i andra branscher. En siffra som brukar nämnas är att varje arbetstillfälle i byggsektorn ger ytterligare tre arbetstillfällen i kringeffekter.
Kort sagt, man bygger billigare och lindrar arbetslösheten genom att lägga krutet på bostadsbyggande i sämre ekonomiska tider. Och med tanke på att bostadsbyggandet har varit eftersatt samtidigt som befolkningen har växt kraftigt skulle det dessutom svara mot ett reellt behov.

I en rapport som Socialdemokraternas forskningskommission släppte i går presenterades en rad förslag för att förändra bostadspolitiken.
Bland annat nämns behovet av ett statligt stöd för nyproduktion av hyresrätter. Men forskarna nämner också möjligheten att ha ”spadfärdiga projekt”, bland annat i form av bostadsinvesteringar som kan sjösättas med kort varsel i perioder av ekonomiska svackor.

Det här skulle möjligen kunna vara några sätt för att komma tillrätta med det allt för eftersatta bostadsbyggandet i Sverige.
Nu är vi troligen på väg in i mer gynnsamma ekonomiska tider och vi kommer därför att se en viss ökning i bostadsbyggandet. Men många av dessa bostäder borde ha byggts redan när tiderna var sämre.

Fredrik Jansson
2014-03-06

Sidan uppdaterades senast: 2014-03-06 16:04