De har aldrig velat dela makten

Få har väl missat Jens Spendrups, ordförande för arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv, numera ökända uttalande i Ekots lördagsintervju om att den låga andelen kvinnor i bolagsstyrelser beror på att kvinnor inte har rätt kompetens, och att kvotering av kvinnor i sin tur skulle leda till att Sveriges möjligheter att konkurrera globalt skulle försämras.

Förmodligen har inte lika många lagt märke till den kampanj som arbetsgivarorganisationen just nu också bedriver mot fackförbundet Byggnads krav på ett huvudentreprenörsansvar.
Trots att byggbranschen är den mest olycksdrabbade branschen och dessutom plågas av att användandet av underentreprenörer underminerar både löner och arbetsmiljöarbete.

Det är inte konstigt att arbetsgivarsidan inte vill att politiker och fack lägger sig i hur de sköter sina fögderier. Faktum är att de aldrig har velat dela med sig av makten eller få sin domvärjo över näringslivet inskränkt.
Det var det som fick ut direktörerna på gatorna för att demonstrera mot löntagarfonderna. Demokratin slutar fortfarande i princip vid företagens grindar, och det är precis så de vill ha det.
Men näringslivet är inte en isolerad ö som är skild från övriga samhället. Det är något som ständigt påverkar våra möjligheter att leva våra liv, från hur arbetslivet organiseras till konsekvenserna av en global kasinoekonomi.
Och att det styrs enväldigt av en grupp medelålders män med samma bakgrund, utbildning, intressen och erfarenheter är en samhällsfråga.

Nu kan man visserligen hävda att kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser inte är någon stor jämställdhetsfråga. Det handlar trots allt om en väldigt liten grupp kvinnor som utöver sitt kön förmodligen i stor utsträckning skulle dela bakgrund, utbildning, intressen och erfarenheter med sina manliga kollegor.
Men frånvaron av kvinnor i styrelserummen säger något om ett näringsliv som inte går i takt med det moderna, jämställda Sverige.
I ett land där kvinnorna för flera decennier sedan tog steget ut på arbetsmarknaden och i dag är i majoritet på universitet och högskolor, lever storbolagens direktörer kvar i en värld där kvinnans plats är i hemmet. För så är det som regel hemma hos direktörerna själva.

På liknande sätt som näringslivets toppar slår bakut när kraven på fler kvinnor i bolagsstyrelserna förs fram från politiskt håll, slår de bakut när facket kräver regler som inskränker deras makt.
I den svenska byggbranschen – som domineras av ett fåtal stora bolag – har det blivit allt vanligare att det bolag som vunnit ett anbudsförfarande sedan lejer ut delar av arbetet på underentreprenörer som sedan ibland använder sig av egna underentreprenörer.
Med ett växande avstånd mellan den som har den huvudsakliga entreprenaden och den som faktiskt gör jobbet kan de stora byggbolagen vars anställda har kollektivavtalsenliga anställningsförhållanden svära sig fria ansvar för missförhållanden som underentreprenörernas – och underentreprenörernas underentreprenörers – anställda tvingas arbeta under.
För att komma tillrätta med det kräver Byggnads alltså att huvudentreprenören ska ha ett ansvar för hela kedjan.

För Jens Spendrup och hans likar är all form av reglering av vad de uppfattar som sin naturgivna rätt att göra profit på sin omvärld att jämföra med steg på den långa marschen mot Gulag.
De kommer aldrig att komma till insikt på egen hand om att deras ”marknadsekonomi” har en direkt inverkan på andra människors liv och hälsa.
De har aldrig velat dela med sig av makten. För det krävs i stället fackliga och politiska åtgärder. Det som Spendrup fruktar allra mest.

Fredrik Jansson
2014-02-13

Sidan uppdaterades senast: 2014-02-13 11:27