I början av 1990-talet brann flyktingförläggningar i landsbygdens bruksorter. Idag brinner bilar i storstädernas förorter. En annan tid och andra platser. Men logiken känns igen.
Visst fanns det organiserade fascister bland de som brände kors, flyktingförläggningar och moskéer i början av 90-talet. Och visst kan det finnas de som är organiserade politiskt på annat håll bland de som i dag bränner bilar och samlingslokaler i exempelvis Stockholmsförorten Husby.
Men det är alldeles för enkelt att förklara dessa händelser med att det är överlagd politiska handlingar. De flesta av brännarna är snarare att betrakta som sysslolösa pojkar och unga män i jakt på tillfälliga kickar.

Men bara för att en handling inte är överlagd eller ens medvetet politisk så innebär det inte att den går att beskriva i politiska termer.
Det som de brinnande flyktingförläggningarna i bruksorterna och de brinnande bilarna i förorterna har gemensamt är att de sker på platser, och av människor, som i någon mån har övergivits av samhället.
Arbetslösheten, de dåliga skolresultaten och de begränsade livschanserna binder samman de nattliga bränderna i en gemensam logik. De är protestaktioner av de maktlösa. De må vara missriktade och kontraproduktiva, men de ger åtminstone under en kort stund en känsla av euforisk makt.
Medborgarrättskämpen Martin Luther King konstaterade dock nyktert att
”Upploppens begränsning är att de inte kan leda till seger, och att de som deltar vet det. Sålunda är inte upplopp revolutionära, utan reaktionära eftersom de bjuder in till nederlag. De innebär en känslomässig rening, men den kommer att följas av en känsla av hopplöshet.”

När morgonen gryr är det grannarna, kanske till och med föräldrarna, till de deltagande ungdomar som fått sina bilar uppbrända. Det är grannar och familjemedlemmar som inte kan ta sig till jobbet om kollektivtrafiken blir indragen på grund av att det kastas sten mot bussar.
Det är de som bor i bruksorter på dekis som blir förlorarna när människor inte kan tänka sig att skapa en framtid där, och när till och med de få arbetstillfällen som flyktingförläggningen i sig innebär försvinner.
Men trots att situationerna är så lika väljer vi att i det ena fallet att etnifiera problemen. Sara Yasdanfar, förbundsstyrelseledamot i SSU skriver klokt med anledning av veckans upplopp i Stockholmsförorten Husby att
”I jämförelsen mellan förort och bruksort blir etnifieringen som tydligast. Hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och få livschanser är verklighet i båda. Men medan bruksorter ses som en del av den nationella politiska strategin isoleras förorter till människorna som bor i dem. Den höga arbetslösheten i bruksorten är ett nationellt samhällsproblem. I förorten beror det på att enskilda inte vill integreras.”

Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har beskrivit samhällsutvecklingen som en ”desintegration”, det vill säga motsatsen till integration.
Vi ska vara försiktiga att framför allt se denna desintegrationen – eller som man ofta säger, segregationen – som ett etniskt problem.
Det vi ser i dag ett samhälle där klyftorna ökar i ekonomisk, social och politisk mening. För vissa framstår möjligheterna som oändliga, för andra är de kraftigt kringskurna.
Dessa klyftor skapar förutsättningarna för de nattliga bränderna eftersom de skapat en verklighet där det finns grupper som inte hittar andra sätt att få utlopp för sin frustration över samhällsutvecklingen.
1928 skrev socialdemokraten Ernst Wigforss, senare finansminister, i en riksdagsmotion att
”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”
Det är en sanning som gäller även i dag. Det hjälper inte att säga att de flesta har fått det bättre, när några har fått det fantastiskt mycket bättre och några hamnat i en situation där arbetslösheten och hopplösheten har permanentats.

Det innebär inte att vi får bortse från det personliga ansvaret. Tony Blair, då nyvald partiledare för Labour i Storbritannien konstaterade att vi måste vara ”tuffa mot brottsligheten och tuffa mot brottslighetens orsaker”.
De som bryter mot lagen ska lagföras. Men tro inte att det kommer att lösa de underliggande problemen.
I ett samhälle där vissa lämnas efter kommer de nattliga brändernas logik att fortsätta lysa upp natthimlen

Fredrik Jansson
2013-05-23