I SVT:s Västerbottensnytt kunde man i går se ett inslag om politikerarvoden. Det är givetvis ett tacksamt ämne att göra nyheter på vad som uppfattas som höga politikerarvoden.
Och visst kan man fråga sig om det är rimligt att exempelvis det moderata oppositionsrådet i Umeå, Anders Ågren dels tjänar 720 000 kronor om året på sitt uppdrag i kommunen och dels tjänar 138 000 kronor om året som vice ordförande i Region Västerbottens arbetsutskott?
Eller att Skellefteås socialdemokratiska kommunalråd Bert Öhlund har 658 625 kronor om året för det uppdraget samtidigt som han får 16 700 kronor för sitt uppdrag som styrelseordförande i Skellefteå City Airport, 16 700 kronor för ordförandeskapet i fastighetsbolaget Polaris, och 20 660 kronor som ordförande i Region Västerbottens primärkommunala delegationen?

Det är knappast ett problem att man får ett arvode för att utföra ett uppdrag med mycket ansvar. Och det är således inte heller något större problem om man får två arvoden om man utför två uppdrag med mycket ansvar.

Det är däremot ett problem att heltidsarvoderade politiker får ytterligare arvoden för uppdrag som är rena följduppdrag, det vill säga uppdrag som kommer med det ursprungliga uppdraget.

Det är rimligt att ha som utgångspunkt att dessa följduppdrag ska utföras som en del av ursprungsuppdraget och att de därför redan har fått fullgod ersättning för dessa uppdrag.

Vi bör också som medborgare och, i förekommande fall, partimedlemmar fråga oss om det är bra att vi koncentrerar uppdrag, inte minst de med höga arvoden, hos ett fåtal företrädare?

Är det bra för demokratin att ett fåtal politiker på grund av att de har samlat på sig så pass många uppdrag har en ekonomisk situation som skiljer sig från en överväldigande del av de medborgare som de företräder?

Är det bra för demokratin att en stor del av den demokratiskt delegerade makten koncentreras hos denna relativt lilla grupp politiker?

Är det bra för den enskilde politikern att ha uppdrag som i tid beräknas motsvara flera heltidsuppdrag? Om uppdragen tar så mycket tid i anspråk, måste man ju fråga sig hur de klarar av att utföra dem?

Men när man diskuterar arvodena för de trots allt ganska få heltidspolitikerna så kan det dock vara på sin plats att påpeka att de allra flesta politiker i Sverige, cirka 97 procent, är fritidspolitiker som ändå lägger ned en stor del av sin vakna tid på att försöka göra samhället lite bättre.

För det får de som regel förlorad arbetsförtjänst, ett litet mötesarvode och en hel del skit från allmänheten när saker och ting inte fungerar som vi förväntar oss att de ska.

Det är givetvis så att dessa fritidspolitiker tillhör en grupp människor som i jämförelse med andra är politiskt överintresserade och har en högre toleransnivå för sammanträden. Men det är också så att de faktiskt drivs av ett äkta samhällsengagemang.

I dikten ”Världen efter kommunismen” i diktsamlingen med samma namn skriver Göran Greider:
”Men kommunpolitikern Gustavsson står vid/pumpen ute i stugbyn, inte ovetande/men djupt försjunken i något han har med sig från/de sista timmarna på fredagseftermiddagen,/ett problem som måste lösas före måndag, en hög/med papper i en portfölj, en kalkyl att göras./Ur demokratins djupaste underjordiska cisterner pumpar/han upp något, Gustavsson, den medelålders ABF-aren,/med något lite osäkert i blicken så fort de stora frågorna/ska dryftas; det är inte hans sak riktigt./men också han hör bronslurarna kalla till samling./Han vill helt enkelt få det hela att fungera/men stöter numera ständigt på gränserna för/det praktiska, tappar balansen inför stjärnorna.”

I den där dikten av Greider finns en rad som fångar mycket av det etos som finns hos strävsamma kommunpolitiker av alla partikulörer. De ”vill helt enkelt få det hela att fungera”. Det gäller med största säkerhet oavsett hur många uppdrag de har och vad de får i arvode för dessa.
Det är värt att tänka på nästa gång man klagar på politiker som roffar åt sig. De har tagit på sig ett samhällsansvar som de flesta andra inte har gjort, men som är helt nödvändigt för att ett representativt demokratiskt samhälle ska kunna fungera.
Vi skulle behöva fler som tog på sig ett sådant ansvar samtidigt som vi behöver föra en diskussion om det är så att de som faktiskt tar på sig ansvaret inte ska dela med sig av en del av de uppdrag de fått och accepterat.
Det är ju trots allt styret av vårt samhälle vi talar om.

Fredrik Jansson
2013-05-07