Deltiderna ökar klyftorna

Kvinnor tjänar mindre än män. Arbetare tjänar mindre än tjänstemän. Det kan knappast komma som en nyhet för någon. Kön och klass syns i lönekuvertet.
Men i vilken utsträckning det faktiskt gör det har ofta dolts av hur statistiken över löneskillnaderna har presenterats. Det vanliga är att löneskillnaderna beskrivs i heltidslöner. Och då har kvinnor i genomsnitt 88 procent av mäns löner i arbetaryrken och 80 procent i tjänstemannayrken.
Illa nog det. Men det är inte hela sanningen.

I LO:s nypublicerade jämställdhetsbarometer används i stället faktisk månadslön för att beskriva situationen, ett begrepp som inte bara tar hänsyn till lönenivå utan också arbetstid.

Om man tar hänsyn till detta så är en arbetarkvinnas genomsnittliga inkomst 17 000 kronor i månaden, medan en manlig arbetare tjänar i snitt 23 000 kronor. Kvinnor i arbetaryrken tjänar alltså 73 procent av vad de manliga arbetarna gör.
Tittar man på den genomsnittliga tjänstemannakvinnan så är hennes faktiska månadslön 27 400 kronor, medan den manliga tjänstemannen i snitt tjänar hela 36 700 kronor i månaden. Kvinnorna i tjänstemannayrkena tjänar alltså 76 procent av vad männen gör.

En manlig tjänsteman i sin tur tjänar i snitt mer än dubbelt så mycket som en kvinna i arbetarklassen, nästan 20 000 kronor i reda pengar.

Det som gör att klyftorna ökar när man tar hänsyn till den faktiska lönen är givetvis att kvinnor i arbetaryrken i mycket högre utsträckning arbetar deltid än de andra grupperna.

Medan arbetarkvinnorna arbetar i snitt 78 procent av en heltid så arbetar övriga grupper mellan 91 och 97 procent.
Kvinnligt deltidsarbete beskrivs ofta som ett fritt val som den enskilde har gjort. Det vill säga att man har valt att växla in en högre lön mot mer fritid.

Men att mer än varannan kvinna i arbetarklassen arbetar deltid är inte en valfrihetsfråga. Tvärtom är det bara en tiondel som faktiskt vill arbeta deltid.

45 procent vill i stället arbeta mer men har ingen möjlighet att göra det på grund av att det inte finns heltidsarbete eller att de inte fått heltidsjobb som de sökt. I andra fall handlar det om att kvinnor i arbetarklassen inte kan arbeta mer på grund av att exempelvis sjukdom och vård av anhöriga hindrar dem.

Det finns ingenting som säger att det är en självklarhet att kvinnor i arbetarklassen ska ha deltidsanställningar. Men det finns en deltidsnorm som råder i många kvinnodominerade arbetaryrken som låser fast många kvinnor i livssituationer där det är svårt att få ekonomin att gå ihop dels på kort sikt – från lön till lön – men också på längre sikt – de deltidsarbetande kvinnorna kommer att få en väldigt dålig pension.

Det behöver inte vara så. Deltidsnormen kan brytas genom att det genom kollektivavtal eller lagstiftning införs en rätt till heltid för de som vill och kan arbeta heltid.

I stor utsträckning handlar det om kvinnor som arbetar i kommun och landsting med vård och omsorg. Det är därmed också i stor utsträckning en politisk fråga eftersom det är de folkvalda politikerna som i slutändan är arbetsgivare.

Det här är inte lyxfråga. Det duger inte heller att hävda att dessa kvinnor ska byta jobb om de vill arbeta heltid. Dels för att situationen inte är bättre i andra arbetarkvinnotunga branscher som handel och hotell- och restaurang, men framför allt för att det är en samhällelig ödesfråga.

Det kommer att behövas rekryteras mängder av människor till välfärden framöver. Då duger det inte att skrämma bort de som redan arbetar där. För vilka skulle vilja ta över?
Välfärdssektorn har allt för länge levt på kvinnornas sena utträde på arbetsmarknaden. Det duger inte längre.

Fredrik Jansson
2014-03-05

Sidan uppdaterades senast: 2014-03-05 10:55