I går kom nyheten att Margaret Thatcher, Storbritanniens konservativa premiärminister mellan åren 1979-1990, har avlidit av en stroke vid 87 års ålder. Få – om ens någon – politiker har personifierat de samhällsförändringar som vi sett under de senaste decennierna som hon gjorde. Margaret Thatcher var den reellt existerande nyliberalismen.Men hur ska man se på henne och hennes arv?

Till att börja med var Margaret Thatcher den borgerliga revolutionens härförare. En borgerlig revolution som aldrig fick ett totalt genomslag i industrialismens vagga där den gamla feodalmakten smälte samman med den framväxande industrisamhället som i imperiet där solen aldrig gick ned fann både billiga råvaror och avsättning för sina produkter.
Kvar blev de gamla maktstrukturerna, de ärvda privilegierna och, efter imperiets fall, en allt mer stelbent industrisektor som inte klarade av att anpassa sig till de nya förutsättningarna.
Det var mot det samhället som meritokraten Thatcher gjorde uppror. Men det var inte dess härskande klasser som fick betala priset för hennes revolution.
Hon kom till makten i en tid då arbetslösheten var efterkrigstidens högsta. Över 700 000 britter var arbetslösa samtidigt som inflationen var skyhög. Energikriserna slog hårt mot en ekonomi som baserades på billiga fossila bränslen som olja och kol. På arbetsmarknaden slogs stat, näringsliv och fackföreningar om de kvarvarande matresterna.

Men även med denna mörka och kaosartade bakgrund så var hon knappast någon ekonomisk undergörare.
Arbetslösheten var under hennes tid vid makten aldrig lägre än det år hon tillträdde. Under större delen av 1980-talet låg den på över tio procent.
Den inflation som hon sade sig vilja bekämpa var elva procent när hon avgick, jämfört med ganska beskedliga fem procent när hon tillträdde.
Näringslivspolitik ansågs vara socialism och det statliga stödet till forskning minskade när det ökade i andra länder. Den brittiska industrisektorn fick se sig utkonkurrerad av länder med statlig investeringar och fackföreningsrörelser som var starka nog att ta ansvar för den ekonomiska utvecklingen.
Tusentals företag gick under. Ägarna till de små lokala matvarubutikerna – hennes far hade varit en av dem – fick se sig utkonkurrerade av stora snabbköpskedjor.
Det hon lyckades med var egentligen bara två saker. Dels bröt hon ryggraden på den brittiska fackföreningsrörelsen som aldrig riktigt kommit tillbaka efter att ha förlorat kraftmätningen mot ”Järnladyn” Thatcher. Och dels inledde hon den privatiseringsvåg som sedan sköljt över Europa.
Priset var massarbetslöshet, fattigdom och låglönejobb.
Det förklarar mycket om dagens svenska näringspolitik att näringsminister Annie Lööf (C) har listat henne som sin förebild.

Thatchers sakrosankta eftermäle i den nyliberalt inspirerade högern handlar förmodligen mer än något annat om hennes revolutionära iver. Ekonomin var bara ett medel för att vinna människans själ, som hon själv uttryckte det.
Genom att slå sönder fackföreningsrörelsen, välfärdsstaten och den traditionella arbetarklassens livsutrymme förändrade hon det brittiska samhället i grunden och desarmerade de krafter som kunde göra kontrarevolution. Att det kom till priset av massarbetslöshet och fattigdom var ett lågt pris att betala för ett rättrogen revolutionär. Vill man göra en omelett måste man knäcka några ägg.
Det var hennes övertygelse att det inte fanns något samhälle. Och hon gjorde sitt bästa för att uppfylla den övertygelsen.

Att Margaret Thatcher avlidit spelar ingen som helst politisk roll i dag. Det är länge sedan hennes egen regering gjorde palatskupp och avpolletterade henne.
Thatcherismen är däremot fortfarande levande och fortfarande värd att bekämpa. Den fortsätter att slå mot människors rätt att organisera sig, den har privatiserat gemensamma nyttigheter och den har lett till en acceptans av massarbetslösheten.
Ska man som någon med hjärtat till vänster hylla personen Margaret Thatcher får det vara för en direkt och en indirekt insats.
För det första var hon som ung kemist delaktig i utvecklingen av mjukglassen, och för det andra ledde hennes regim till att det skapades mängder med fantastisk popmusik med udden riktad mot henne och hennes politiska projekt.

Fredrik Jansson
2013-04-09