En presentation som statsvetaren Erik Vestin gjorde på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens på LO:s kursgård Runö i går tyder på att så inte är fallet.

Det är nämligen så att om man rensar statistiken för medelklassväljare – här definierad som lägre tjänstemän och tjänstemän i mellanställning – och i stället antar att de röstar som befolkningen i stort så blir valutfallet i princip detsamma vid samtliga val sedan 1982.

Det enda tillfället sedan dess där det möjligen skulle kunna vara så att medelklassens röster har påverkat majoritetsförhållandena i riksdagen är 2006. Men även då faller medelklassens avgörande inom felmarginalen.

Det stämmer relativt väl överens med den analys som TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik gjorde efter valet 2006 om TCO-kollektivets röstningsmönster – låt vara att TCO-kollektivet är ett ofullständigt medelklassbegrepp.

Det visade det sig visserligen att de över en 40-årsperiod som regel hade röstade borgerligt (det fanns samtidigt ett större LO-kollektiv som mer homogent röstade rött), men att det under valen 1994, 1998 och 2002 var en klar majoritet (54-58 procent) av TCO-medlemmarna som röstade på rödgröna partier.

När de sedan 2006 till en överväldigande del röstade borgerligt igen gjorde de det i ett val där de definierade sysselsättningen som den viktigaste frågan.

Det här är viktigt om man ska förstå Moderaternas omvandling och framgång under det senaste decenniet. Fredrik Reinfeldts Moderaterna hade inte framför allt, som det ofta påstås i debatten, rört sig mot mitten.
Jättelika skattesänkningar, försämringar av socialförsäkringssystemen och omfattande privatiseringar av statlig verksamhet talar emot det.

Det Moderaterna gjorde var inte att röra sig mot mitten. I stället definierade de den politiska mitten. De gjorde det genom att fånga upp ett missnöje med den strukturella arbetslösheten och det de kallade ”utanförskapet” samtidigt som man gjort klassiska socialdemokratiska glosor som ”arbetslinjen” till sina egna.

De kunde göra det eftersom minnet av deras havererade arbetsmarknadspolitik i början av 1990-talet hade börjat blekna. De borgerliga väljare som flydde från Moderaterna 1994 började till viss del återvända.
Men i arbetsmarknadspolitiken finns också Moderaternas svaga punkt. De definierade mitten utifrån premissen att de kunde lösa de upplevda problemen. Men när det gäller arbetslöshet och utanförskap så har det mesta gått åt fel håll sedan 2006. Detsamma gäller områden som vård, skola och omsorg.

Vill man återerövra den politiska mitten måste man identifiera problemen och förklara hur de ska åtgärdas. Något som Socialdemokraterna hade svårt att göra efter tolv års styre 2006 och som Moderaterna har svårt att göra nu.
Att vinna den politiska mitten handlar om att veta vad man vill. Inte att nervöst hålla upp ett blött finger i luften och känna efter var vinden blåser.

Medelklassen – hur den nu ska definieras – används allt för ofta i den politiska debatten för att hävda att det ena eller andra politikförslaget är det enda möjliga.

Men i verkligheten röstar de som folk gör mest. Och liksom folk i allmänhet tycker de att jobb, vård, skola och omsorg är de centrala frågorna.

Att dominera den politiska mitten handlar alltså om att komma med frågeställningar och svar som upplevs som relevanta av breda folklager. Det var det som den socialdemokratiska dominansen i svensk politik under framför allt efterkrigstiden handlade om. Genom generella välfärdssystem och en politik som drev på tillväxten knöt till sig en stor del av befolkningen till sitt samhällsprojekt. En allians av arbetarklass och tjänstemän bar upp folkhemmet.

Att dominera den politiska mitten handlar inte om att jaga en föreställd medelklassväljare för att leverera vad dessa antas vilja ha i form av skatteavdrag och subventioner.

I stället handlar det om att vara mitten. Och det kan man inte göra genom att anpassa sig till motståndarnas verklighetsbeskrivning.