Den överdrivna rädslan för muslimer

Under det senaste decenniet har vi runt om i Europa sett hur islamofoba tanke­figurer har fått fäste i det politiska livet.

I Sverige har vi fått se hur Sverigedemokraterna har tagit sig ända in i riksdagen på att piska upp stämningen mot muslimer, och i våra västra grannländer har det som tidigare i huvudsak varit skattekverulantiska populistpartier i allt större utsträckning – och väldigt framgångsrikt – anammat samma tongångar.
Idéer om den farliga muslimen har sedan sakta men säkert sökt sig in i politik­ens huvudfåra, framför allt i borg­erliga läger, men även till vänster har man allt oftare hört röster som i svepande ordalag för samman muslimer i allmänhet med extremism och intolerans.
Steg för steg har det byggts upp en mytbild om lömska skäggiga och beslöjade femtekolonnare som inifrån hotar att vräka vårt samhälle över ända.

En flodvåg av böcker, artiklar och bloggar har underbyggt den här myten. Till viss del inifrån det opinionsbildande etablissemanget, men fundamentet har gjutits av ideologer i det offentliga samhällets marginal.
Den kontrajihadiska rörelsens – som den kallas – grundmyt formulerades av pseudonymen Bat Ye’or i boken ”Eurabia” som publicerades för nio år sedan.
I korthet går den ut på att EU i svallvågorna efter oljekrisen 1973 tillsammans med regimer i Mellanöstern skulle ha etablerat en obskyr kommitté som ”har gått i spetsen för att iscensätta en konvergens mellan Europa och de islam­iska staterna i Nordafrika och Mellanöstern … en ny skapelse med politiska, ekonomiska, religiösa, kulturella och mediala komponenter som påtvingats av mäktiga lobbygrupper med regeringskontakter. … Det som håller på att uppstå är en ny eurabisk kultur med egna dogmer, predikanter, axiom och regler.”
Alla kontrajihadister – och i än mindre utsträckning de som tagit sig till deras berättelse – tror givetvis inte att det faktiskt finns en planlagd och orkestrerad konspiration för att göra Europa till en islamsk koloni.
De tror bara att det är ett i det närm­aste oundvikligt samhällsscenario på grund av vad de ser som oföränderliga drag hos muslimerna.

Men är det så att muslimer föder fler barn, inte vill integreras i samhället, och egentligen är latenta extremister som bara väntar på att etablera ett islam­istiskt kalifat på europeisk mark där kristna förtrycks och tjuvar får händerna avhuggna?
I boken ”Myten om den muslimska flodvågen” – som kom på svenska förra året – tar den kanadensiske journalisten Doug Saunders, med hjälp av tillgänglig statistik, opinionsundersökningar och forskning, ett helhetsgrepp om de myter som etablerats som sanningar i det samtida samtalet.

Låt oss börja med det här med barnafödandet. En central föreställning i kontajihadismen är att höga födelsetal bland muslimer i Europa i kombination med låga födelsetal hos den ickemuslimska befolkningen kommer att leda till en muslimsk majoritet i Västeuropa inom bara några få decennier.
I Sverige fick vi se detta bildsatt när Sverigedemokraterna inför valet 2010 gjorde en reklamfilm där en grupp burka­klädda kvinnor med barnvagnar i jakt på statens resurser trängde sig förbi en ensam kvinnlig icke-muslimsk pensionär med rullator.
Men är det så, föder muslimska kvinnor enormt mycket barn och kommer det i så fall att leda till en muslimsk majoritet inom en överskådlig framtid?

2010 var 4,5 procent av befolkningen
i EU, samt Norge och Schweiz muslimer. Enligt demografer som räknat på befolkningsutvecklingen så kommer den muslimska befolkningen år 2030 att utgöra 7,1 procent och tio procent 2050, om invandring och barnafödande är konstant.
Även om allt fortsätter precis som det gör nu så kommer verkligheten alltså att vara långt ifrån kontrajihadisternas föreställningar om en kommande muslimsk majoritet.
Sedan är det så att det inte finns mycket som tyder på att allt fortsätter som det gör nu. Dels för att vi faktiskt ser en minskad invandring från muslimdominerade länder, inte minst efter att eurokrisen lamslagit europeisk ekonomi.
Medan man på 1960-talet sökte sig från den turkiska landsbygden till europeiska industrier som skrek efter arbetskraft så är det i dag den turkiska ekonomin som går som tåget och det är därmed de inhemska storstäderna som drar till sig de som söker efter ett bättre liv.

Men dels är det alldeles uppenbart att muslimska kvinnor i Europas städer
inte upprätthåller den nivå på barnaföd­ande som deras mödrar eller mormödrar gjorde på den turkiska eller marockanska landsbygden.
Tvärtom har födelsetalen på mycket kort tid konvergerat så att de går mot att vara tämligen lika resten av födelse­talen i det omgivande samhället. Detta på grund av tre skäl som lett till lägre födelsetal i hela världen: urbanisering, högre utbildningsnivå för flickor och en ökad acceptans för preventivmedel.
Det sista är för övrigt en fråga som är betydligt mindre kontroversiell bland troende muslimer än bland exempelvis troende katoliker.

Men om det nu inte stämmer att muslimer kommer att utgöra en majoritet
i Europa, kan det stämma att europeiska muslimer inte vill vara en del av det omgivande samhället utan snarare eftersträvar parallella samhällen?
De värderingsundersökningar som genomförts i såväl Europa som USA pekar starkt emot att det är så. I frågor som rör så väl identifikation med sin religion kontra sitt nya hemland, kvinnor och homosexuellas rättigheter, hur man ser på interreligiösa förhållanden, hur ofta man deltar i gudstjänst och om man deltar i allmänna val så kan man se en mycket snabb konvergering mot en samsyn med det omgivande samhället.

Däremot kan man se att muslimer – liksom många andra invandrare – har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, har lägre inkomster och att deras barns skolresultat är lägre än de nationella genomsnitten.
Detta har dock knappast något med ders religion att göra utan handlar snarare om en kombination av strukturell rasism i det omgivande samhället – arbetsgivare är mindre benägna att ge en kvalificerad muslim samma chans som en kandidat som tillhör den dominerande befolkningsgruppen – och klasstillhörighet – de muslimska barnens skolresultat är på ungefär samma nivå som barn ur majoritetsbefolkningen som har föräldrar med samma inkomstnivå.
Inte heller kontrajihadiska idéer om att muslimer i allmänhet skulle känna hat mot sina nya hemländer, att de skulle stödja islamistisk terrorism eller vilja införa sharialagar – oavsett om det skulle gälla inom den egna gruppen eller hela samhället – har något stöd i de undersökningar som gjorts.

Det är egentligen inte särskilt konstigt att integrationen faktiskt trots allt har gått så pass smärtfritt som den gjort. Den brukar göra det.
I sin roman om arbetarrörelsens ankomst till Västerbotten, ”Musikanternas uttåg”, skriver Per Olov Enquist:
”När rörelsen kom var rörelsen redan där. Den förra hade att ta hänsyn till den senare.”
Den rörelse som redan fanns på plats när arbetarrörelsen kom var den frikyrkliga. Och den skapade förutsättningarna för vad den västerbottniska arbetarrörelsen kunde vara.

Om man vill uttrycka det mer akademiskt kan man hänvisa till den amerikanske kulturgeografen Wilbur Zelinsky som i början av 1970-talet definierade ”doktrinen om första effektiva bosättningen” som innebär att även en liten ursprunglig grupp sätter den sociala och kulturella tonen för de nya grupper som senare etablerar sig där.
Zelinskys forskning handlade om regionala kulturer i olika delar av USA. Och det är tydligt att exempelvis den kultur som protestantiska puritaner etablerade i New England med fokus på utbildning och att staten kan användas för att förbättra människors liv har överlevt de stora senare invandrarvågorna med exempelvis irländska katoliker och östeuropeiska judar.
Trots att den ursprungliga religiösa puritanismen har försvunnit så ser man dess arv leva kvar i valen av progressiva senatorer som demokraten Elisabeth Warren från Massachusetts och den oberoende socialisten Bernie Sanders från Vermont, liksom i kunskapssamhället kring prestigeuniversitet som det av
puritaner grundade Harvard i Boston.

Men det har inte alltid gått smärtfritt. Saunders visar reaktionen på de kat­olska och judiska invandringsvågorna i USA och Storbritannien påminner extremt mycket om reaktionen på den muslimska invandringen.
Då var det antikatolicism och antisemitism. I dag är det islamofobi.
Men efter några generationer är inte­grationen genomförd. Man behåller vissa kulturella särdrag samtidigt som man förlorar och vinner andra. Man påverkar och påverkas av det omgivande samhället. Och även om hummus och falafel gör sitt intåg på det svenska julbordet så upphör inte det svenska att existera.
Precis som det brittiska inte utmanades av att den stekta fisken som judiska invandrare sålde på gatorna tillsammans med den stekta potatis som såldes av franska hug­enottflyktingar med tiden utvecklades till den urbrittiska
maträtten fish and chips.

Fredrik Jansson
2014-02-22 

Sidan uppdaterades senast: 2014-02-22 19:27