Det är dags att ta av den våta filten

I sitt tal första maj 1979 sa Olof Palme om den dåvarande borgerliga regeringen:
”De har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort.”

Det är inte konstigt att det citatet dyker upp i bakskallen när man betraktar den moderatledda regeringens politik under de gångna sju åren. De stora överskott som Göran Perssons socialdemokratiska regering lämnade efter sig har vänts till stora underskott utan att Fredrik Reinfeldt & co för den saks skull har kommit till rätta med det man sa att man skulle komma till rätta med.
Utanförskapet – massarbetslösheten, långtidsarbetslösheten, ungdomsarbetslösheten, socialbidragsberoendet – har fördjupats under Reinfeldts fögderi.

Ledarsidan har flera gånger tidigare skrivit om härvan kring statliga energibolaget Vattenfalls köp av holländska Nuon för fem år sedan. Det är den största kontantaffären i svensk historia och kostade Vattenfalls ägare – det vill säga Sveriges medborgare – 89 miljarder kronor.
Detta trots att Vattenfalls egna siffror visade på att Nuon inte var värt mer än 43 miljarder, att externa konsulter varnat för köpet och att Näringsdepartementets egna tjänstemän räknade med att affären skulle innebära att Vattenfall under en tioårsperiod skulle gå miste om 40 miljarder kronor i vinst.
Nu kommer det uppgifter om att anledningen till att regeringen med dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) i spetsen valde att genomföra affären ändå på grund av att de gjorde en partitaktisk bedömning att ett nej till affären skulle leda till en ”förtroendekris med ledningen” och negativ uppmärksamhet i media om att regeringen skulle kunna kritiseras för att lägga sig i bolagens styrning ”precis som Socialdemokraterna”.
Om det ändå vore så väl. Affären innebär att statskassan – välfärden – går miste om mångmiljardbelopp varje år under många år framöver. Pengar vi mycket väl behöver.
För samtidigt meddelade generaldirektören för statliga Konjunkturinstitutet, Mats Dillén i förra veckan att det saknas 100 miljarder kronor om vi ska kunna upprätthålla välfärden på dagens nivå.
Dessutom efterlyser han höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen eftersom de alltför låga nivåerna har fått svenska folket att spara pengar vilket i sin tur dämpar efterfrågan i ekonomin och därför håller uppe arbetslösheten på en onödigt hög nivå.
Skattesänkningar, privatiseringar och undermåligt ägaransvar för statliga bolag har åderlåtit den svenska statens ekonomi under de senaste sju åren.

Därmed inte sagt att den socialdemokratiska politiken är utom kritik.
Just det faktum att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson surrat sig så hårt vid 90-talskrisens dogmer om överskottsmål och utgiftstak samtidigt som Stefan Löfven avvisar skattehöjningar för alla som tjänar under 60 000 kronor i månaden väcker frågor hur det ska vara möjligt att föra en socialdemokratisk politik efter valet?

Problemet är att regeringsduglighet i den svenska debatten har begränsats till frågan om vem som surra sig hårdast vid masten. 90-talskrisen ligger som en våt filt över vad som får sägas och föreslås.
Vi skulle behöva en ordentlig diskussion om vilken riktning vi vill att samhället ska ta. Tycker vi att välfärden ska finansieras tillsammans eller av var och en för sig?
Vilken roll ska gemensamt ägda bolag som Vattenfall, SJ, LKAB och SBAB Bank ha på den resan?
Ska de vara kassakor som bara råkar vara statligt ägda, men i övrigt beter sig som vilka privatkapitalistiska aktörer som helst, eller ska vi använda dem för att ställa om samhället, kalibrera kompassriktningen?

Som vanligt efter perioder av borgerligt styre gapar visthusbodarna tomma samtidigt som åkrarna ligger i träda, eller i värsta fall är bortslumpade.
En ny situation kräver att man ser på situationen med nya ögon. Det är dags att ta av den våta filten som täcker sikten.

Fredrik Jansson
2014-02-06

Sidan uppdaterades senast: 2014-02-06 10:35