I en debattartikel i Dagens Nyheter i går meddelar integrationsminister Erik Ulenhag (FP) att den statliga myndigheten Diskrimineringsombudsmannen ska omlokaliseras till någon av Stockholmsförorterna Rinkeby eller Tensta.

Det är rent generellt ingen dum idé att flytta ut statliga myndigheter från Stockholms innerstad, oavsett om det är till ytterområden i huvudstaden eller till andra delar av landet. Med dagens informationsteknologi ska det rimligen inte behöva vara gångavstånd mellan myndigheterna och regeringskansliet.

Förmodligen kommer en utlokalisering ha begränsade effekter på det lokala näringslivet, men det är klart att några kronor söker sig även dit när 100-talet statsbyråkrater ska äta lunch.
En byråkratkader som dessutom är väl bevandrade i myndighetsspråk kan säkert göra en del nytta när det gäller att förbättra den lokala samhällsservicen i form av bankomater och annat som har en tendens att försvinna i det som Ullenhag och andra borgerliga politiker kallar utanförskapsområden.
I övrigt blir det nog inte så mycket resultat av en eventuell flytt. Men visst kan de resurser vi lägger på våra statliga myndigheter användas på klokare sätt än att betala hyror i de områden i landet där dessa är som högst. Det är inte gratis att hysa in en statlig myndighet i centrala Stockholm.

Det stora problemet med utspelet är snarare att den borgerliga regeringen först har slagit sönder förutsättningarna för mycket av den generella välfärdens lokala infrastruktur, som alla människor är i behov av, för att sedan pytsa ut småpengar i form av ”prestationsbaserat stöd till de mest utsatta statsdelarna”, verkningslösa initiativ som ”nystartszoner” eller som nu att flytta enskilda statliga arbetsplatser.
Det vore alltså betydligt bättre att se till att skolorna i dessa områden har tillräckligt med resurser för att ge alla barn en god utbildning, att det finns ett folkbibliotek där invånare med dåliga svenskkunskaper kan få en introduktion till det dominerande språket i samhället, att de som är arbetslösa får en meningsfull sysselsättning och att det finns en vårdcentral där folk är som sjukast.
För att ta några exempel.

Sedan kan man undra hur Ullenhag tänkte när det är just Diskrimineringsombudsmannen som ska förläggas till Rinkeby eller Tensta?
Det luktar av den etnifiering av samhällsproblem som politiker alldeles för länge har gjort sig skyldig till. Som om allt som händer i vissa stadsdelar kan förklaras med att de som bor där till delvis har invandrarbekgrund.
Varför skulle det annars vara just integrationsministern Erik Ullenhag som skickades till Malmö hösten 2010 när soloterroristen Peter Mangs härjade som värst i staden?
Varför skulle det annars vara Ullenhag som först uttalar sig från regeringen om bilbränderna i Stockholmsförorten Husby?
Varför skulle det vara en flytt av en av Ullenhags myndigheter som presenteras som en lösning på de lokala problemen i områden som Tensta och Rinkeby?
Var fanns justitieministern, arbetsmarknadsministern, bostadsministern eller utbildningsministern?

Problemen i dessa områden, liksom i många andra liknande områden, är att den generella välfärden har dragit sig undan samtidigt som massarbetslösheten har brett ut sig.
Det är inte ett integrationsproblem. Det är ett klassproblem.
Några jämförelser mellan Husby och Stockholm som helhet:
I Husby är medelinkomsten 60 procent av vad den är i Stockholm. Arbetslösheten är nästan nio procent jämfört med drygt tre procent. Andelen elever som saknar behörighet till gymnasiet är nästan dubbelt så hög.
Lösningen är att se till att invånarna har utbildning, välfärd och jobb. Inte utspelspolitik från integrationsministern.

Fredrik Jansson
2013-06-11