Det blev inget blodbad i profitfrågan. Som ledarsidan konstaterade redan i torsdags:

”Den som väntar på ett blodbad väntar förgäves. Socialdemokratin kommer att göra som socialdemokratin brukar. Den kommer att krypa fram i sakta snigelmak med sugpropparna tätt mot marken och med antennerna mot framtiden.”

Och när frågan skulle behandlas av kongressen gick ombud efter ombud upp i talarstolen för att yrka bifall – om än med väldigt olika tonläge och ordval – till det kompromissförslag som partistyrelsen lagt som en del av det så kallade Framtidsprogrammet:

”Idag finns exempel på att privata företag inom välfärden tummar på kvaliteten för att kunna göra stora vinster, till exempel genom en lägre personaltäthet i friskolor och på privata äldreboenden. Det är oacceptabelt.

Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägares vinstuttag. Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.

För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas.

Den främsta kvalitetsfaktorn är personalen och dess kompetens. Därför ska det ställas krav på bemanning, personalkostnader eller andra kvalitetsrelaterade kostnader i välfärden, så att de inte kan vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i motsvarande kommunal och landstingskommunal verksamhet.

Sammantagna ska våra förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras.

För att ny välfärdsverksamhet ska kunna starta måste det finnas tillräckligt med underlag i form av exempelvis elever eller vårdtagare.

Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk, och bör dessutom förändras så att fri etablering inte längre är möjlig. Kommuner och landsting avgör om upphandlingar och valfrihetssystem ska riktas till enbart non profit-aktörer.”

Socialdemokratiska partikongresser är inte församlingar som genomför omedelbara revolutioner. Den som väntar sig sådant blir lätt besviken.

Socialdemokratiska partikongresser är i väldigt stor utsträckning just socialdemokratiska organismer som ogärna vill stöta bort inre organ. Det kan finnas inre slitningar, men i slutändan håller man samman och hittar kompromisser. I stället tar man ett eller två steg i taget.

Man behöver inte vara nöjd med kongressens kompromiss. Man ska inte vara nöjd med kompromissen. Det ligger i kompromissens natur att man inte är det. Men det är trots allt några staplande steg i rätt riktning.

Kraven på att privata företag i välfärdssektorn inte ska få ha ”väsentligt lägre” bemanning än motsvarande kommunal verksamhet och vad som i praktiken är ett kommunalt veto mot den fria etableringen gör att profitdrivna välfärdsbolag inte längre har fri dragningsrätt på våra gemensamma skattepengar.

Det finns fortfarande frågor som inte tas upp och som socialdemokratin måste ta itu med i den gemensamma sektorn. De styrmodeller som blivit allt mer dominerande under de senaste decennierna med olika köp-och-sälj-modeller och kundtänk som går under beteckningen new public management och är direkt skadliga för ett socialdemokratiska välfärdssamhälle berörs inte i kompromissförslaget. För att ta ett exempel.

Vi kan givetvis hoppas att de värsta avarterna försvinner ur den det välfärdsindustriella komplexet om en socialdemokratisk regering kommer till makten efter valet 2014.

Men samtidigt ska vi vara klara på att om det är något kapitalismen kan så är det att hitta vägar att göra profit. De kryphål som täpps igen kommer med stor sannolikhet att ersättas av andra.

Men det var som sagt ett par första stapplande steg i rätt riktning. Steg som dessutom krävde ganska mycket kamp. För även om den socialdemokratiska partikongressen nu visar upp en enad fasad utåt så har det varit en process som inneburit både försök att med partipiskan rätta in de olika delegationerna i ledet, och tuffa ultimatum från stora delar av kongressombuden.

Och om det är något de allra flesta är nöjda med så är det att det inte blev något blodbad.

Fredrik Jansson
2013-04-06