En satsning på 70 miljarder kronor för att sätta 100 000 fler svenskar i arbete. Det borde vara en politik som går i takt med Stefan Löfvens mantra om att sätta kampen för jobben först.
Det var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som i sitt förstamajtal lanserade behovet av en ordentlig satsning på kommunerna, på infrastrukturen, på bostäderna samt på arbetslöshetsförsäkringen och barnbidragen. Det är en satsning som skulle behövas när det fortfarande stormar ordentligt i den internationella ekonomin och tillväxten i vår omvärld är svag. Vi kan inte göra mycket för att påverka de globala konjunkturerna. Men vi kan göra något för att stimulera efterfrågan i den svenska ekonomin.

Men underligt nog väljer ändå Stefan Löfven med sin vapendragare Magdalena Andersson att surra fast sig vid masten och hävda budgetreglernas sakrosankta ställning.

Problemet med den hållningen är att den hela tiden gått stick i stäv med deras vilja att bekämpa arbetslösheten.
Och Sverige lider verkligen av massarbetslöshet i dag. 448 000 personer, eller 8,8 procent, är arbetslösa. Över 100 000 ungdomar är arbetslösa. 70 000 svenskar har varit arbetslösa i mer än två år.

Det är vårt samhälles absolut största problem. Det har därför varit bra att Löfven satt så mycket fokus på frågan.
Men det räcker inte att prata om kampen mot massarbetslösheten. Det krävs lite verkstad också.

Det finns gott om tunga röster inom socialdemokratin som säger som Thorwaldsson. Göran Persson sa i en intervju i Dagens Industri förra veckan att

”Det finanspolitiska ramverket måste stå kvar. Men man bör ta en diskussion om överskottsmålet. Det kanske ska vara noll procent under en period. Det är en diskussion som ska föras mellan regering och opposition.
Frågan är varför vi ska ha ett offentligt sparande i ett läge där statsskulden är så låg samtidigt som konjunkturen är svag. Det är bara i riksdagen den här debatten inte förs.”

På första maj publicerade även den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt en debattartikel i Expressen där han skriver om behovet att våga ifrågasätta doktrinen om överskottsmålet. Han skriver vidare att

”svensk ekonomi lider av ett överskott på sparande och underskott på produktiva investeringar. Socialdemokraterna vill göra fler företag till exportframgångar. Lyckas det och överskottet i handeln med utlandet blir ännu större ökar också exporten av kapital och därmed mängden kapital som inte gör nytta i vårt land. Men det finns inget samhällsekonomiskt argument för att den offentliga sektorn ska göra samma sak med ett eget finansiellt sparande. Det gäller inte bara jobben. Låsningen i finanspolitiken blir också en broms för det nödvändiga arbetet att häva bristerna i välfärden.”

Kort sagt, vi behöver satsa mer i stället för att lägga pengar på hög. Det finns ingen anledning att amortera på en statsskuld som är extremt låg samtidigt som det är i princip gratis för svenska staten att låna pengar.

LO:s förslag skulle innebära att arbetslösheten skulle minska med två procentenheter. Även det skulle innebära en arbetslöshet som ligger långt över de nivåer som den dåvarande borgerliga oppositionen kallade massarbetslöshet i valrörelsen 2006.
Om Löfven och Andersson menar allvar med att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet – ett mått som i sig som man kan ifrågasätta eftersom många länder med lägre arbetslöshet har lägre sysselsättningsgrad än Sverige i dag – räcker det inte med att låta en professor i nationalekonomi, även om det är Olof Palmes son, utreda erfarenheter från andra länder med lägre arbetslöshet. För att peka på det konkreta i Stefan Löfvens tal.

Det är förvisso bra att det görs också. Men en riktig socialdemokratisk politik som tar jobben och välfärden på allvar måste vara något mer.

En socialdemokratisk politik är omöjlig om man inte har några muskler som är fria att arbeta. Överskottsmålet innebär att man sätter svensk ekonomisk politik sitter fast i en tvångströja.

Kjell-Olof Feldt skrev vidare i sin debattartikel att ”risken är att valrörelsen blir en kamp mellan olika tekniker, bidragsprocent och byråkratiska kompetenser. [...] Avsaknaden av skillnader i viktiga sakfrågor med ideologisk sprängkraft förvandlar partival till personval.”

Det är något som Firma Löfven-Andersson skulle behöva ge en tanke. Konflikten i politiken kan inte vara uppbyggd kring att Reinfledt är regeringstrött.
LO erbjuder dem en öppning.

Fredrik Jansson
2013-05-03