I onsdags visade Sveriges Television ett ganska dåligt underbyggt reportage om huliganfalangen Firman Boys påstådda infiltrering av fotbollsklubben AIK. Underförstått på uppdrag av mc-gänget Hells Angels. Som om vore en omöjlighet att våldsintresserade unga män dras till olika, men skilda, sfärer där de kan få uttryck för sin hobby?
Man ska inte ta lätt på den huliganism som förekommer i anslutning till framför allt fotboll, men även ishockey. Den är ett reellt problem där enskilda människor drabbas av hot och våld.

Men det är samtidigt viktigt att konstatera att det förmodligen aldrig har varit säkrare att gå på fotboll än i dag. Det vet alla vi som tagit med våra barn för att stå i klackar som kvällspressens skandalrubriker utpekar som fotbollsmördare.
Det skedde fler polisingripanden i samband med DJ-gruppen Swedish House Mafias tre spelningar på AIK:s nya arena i höstas än i samband med samtliga allsvenska matcher under förra säsongen.
En av orsakerna är att klubbarna lägger ner mer tid och kraft på att ha dialog med sina supportrar, inte minst risksupportrar. Det senare är dessutom helt i enlighet med Uefas riktlinjer.
Det stora hotet mot svensk idrott är inte att huliganfirmor och kriminella mc-gäng försöker ta över klubbar.
Om det finns ett hot mot framför allt fotbolls- och ishockeyklubbar så är det de krafter som vill avskaffa den så kallade 51-procentsregeln som innebär att den ideella föreningen måste äga en majoritet av det aktiebolag som många klubbar driver sin elitverksamhet i.
Allt oftare höjs röster om att den svenska folkrörelsemodellen måste ge vika för en ägarmodell där enskilda kapitalstarka personer kan äga en fotbollsklubb som vilket företag som helst. Men frågan är om man överhuvudtaget kan likna en idrottsklubb med ett företag?

Jag som har säsongskort i Hammarbys klack är – nu när klubbens fjärde säsong i fotbollens andraliga inleds – smärtsamt medveten om att det inte bara är att byta klubb för att någon annan går bättre.
Klubblojalitet är inte en fråga som är jämförbar med att byta märke på tandkrämen, eller ens att välja ett annat parti än man brukar på valdagen. Klubbtillhörighet påminner mer än något annat om nationell tillhörighet.
Precis som jag har en identitet som bajare, har jag också en identitet som svensk. Jag är visserligen stolt över den samhällsutveckling som Sverige haft under det senaste seklet. Men även om Sverige hade stannat i växten, om demokratin och välfärdssamhället aldrig slagit igenom, om Sverige liksom många av våra grannländer ockuperats av totalitära krafter hade jag ändå varit svensk. Inte lika stolt. Men ändå svensk. Det är en identitet som är i det närmaste omöjligt att välja bort.

Därför är idén om en total bolagisering, även om förespråkarna förmodligen inte tänkt i de banorna, inte i första hand frågan om en kapitalistisk effektivisering av verksamheten.
Snarare handlar det om en fascistisering av svensk idrott. Begreppet kan tyckas hårt, men argumentationen känns igen.
Gemenskapens storhet har gått förlorad och måste återupprättas. Oavsett om det handlar om nationens karaktär eller geografiska yta, eller om svensk fotbolls förmåga att konkurrera i Champions League.
Demokratin som styrmodell är inte tillräckligt effektiv. Pöbeln vet inte sitt eget bästa och fattar fel beslut. I stället måste makten samlas hos en stark man som kan leda gemenskapen mot framtida stordåd.
Men för att detta ska vara möjligt måste det först piskas upp en känsla av att gemenskapen har drabbats av kaos, anarki och en demokrati som inte fungerar eftersom den är kapad av ljusskygga element.

När tunga instanser som Uppdrag Granskning och regeringens huliganutredare Björn Eriksson utan klara bevis påstår att organiserad brottslighet infiltrerar svenska idrottsföreningar genom att ”kapa” årsmöten (med det menas att använda den rösträtt man har som medlem i en ideell förening) gör de sig själva till nyttiga idioter för krafter som utgör ett betydligt större hot mot den folkrörelsemodell som fortfarande är normen i svensk idrott än de överaggressiva unga män som samlas till drängslagsmål.
Vi borde alla vara duktigare på att understödja demokratin i våra föreningar. Men inte för att de håller på att kapas, utan för att vi älskar dem lika mycket som firmagrabbarna.

Fredrik Jansson
2013-04-12