I går presenterade fackförbunden Kommunal och Akademikerförbundet SSR en gemensam rapport om hur arbetsförhållandena för omsorgspersonal och biståndshandläggare påverkar kvaliteten på äldreomsorgen.
Såväl biståndshandläggare som omsorgspersonal ger uttryck för att snäva kommunala budgetar gör det svårt att utföra arbetet i enlighet med de krav man enligt lagen ska kunna ställa på äldreomsorgen.

Det är inte ovanligt att biståndshandläggare har ansvar för 130-140 omsorgstagare och att de upplever att de måste ta minst lika mycket hänsyn till den kommunala budgeten som till de äldres välbefinnande.

Tidsbrist i kombination med ett ökat användande av olika schabloner gäller tidåtgång, har försvårat möjligheterna att göra individuella bedömningar. Det blir inte omsorgstagarens behov som hamnar i centrum, utan förutbestämda standarder om hur mycket tid en insats får ta. Det kan ibland vara frågan om så detaljerade biståndsbedömningar att hemtjänsten måste ha ett separat beslut för att ha rätt att sy i en knapp i en skjorta.

För personalen i hemtjänsten handlar det alltså om att snäva budgetramar kombinerade med omfattande detaljstyrning av arbetet och en extremt hög arbetsbelastning.

Det talas om arbetsscheman som är så snävt tilltagna att de helt saknar verklighetsförankring, exempelvis att transportsträckan mellan de olika omsorgstagarna inte är medräknad.

Det går givetvis att bli chockad över att det kan se ut så här. Viljan att börja leta efter enskilda syndabockar är naturlig.
Men det är knappast frågan om enskilda beslut av tydligt identifierbara individer. Det är snarare ett resultat av två parallella utvecklingstendenser i samhället.

Dels handlar det om att det svensken i allmänna val faktiskt har valt skattesänkningar före välfärd. Det kostar skattepengar att låta hemtjänsten ha så mycket tid på sig att de har möjlighet att se till dennes faktiska behov.

Pengar som vi som väljare och skattebetalare med all tydlighet har visat hellre ska gå till jobbskatteavdrag och olika former av verkningslösa skattesubventioner i den moderata arbetslinjens namn.

Men dels handlar det om något som krupit sig på oss under de senaste decennierna, och som jag har skrivit om ett antal gånger här på ledarsidan, nämligen det som kallas new public management.

Kortfattat kan man beskriva new public management som idén att offentliga verksamheter blir effektivare om de uppför sig som om de vore företag på en marknad.

Allting som dessa verksamheter förväntas göra har ett pris på en prislista. Ett schablonpris baserat på en genomsnittskostnad.
Eftersom new public management tagit intryck av tillverkningsindustrins återgång till löpande band-modeller där allt onödigt arbete rensats bort tar dessa schabloner inte någon hänsyn till det omätbara kvalitativa, en pratstund eller en klapp på kinden blir överflödigt när det är en centralbyråkrat med uppgift att skära i kostnaderna, snarare än personalen i verksamheten som ska utforma reglerna.

Vi kommer inte att komma tillrätta med den här typen av problem i den gemensamma sektorn om vi inte hittar nya sätt att organisera arbetet. I ett sådant arbete är det extremt viktigt att vi tar tillvara på personalens erfarenheter och kunskaper och låter dem i betydligt större grad utforma de sätt de ska arbeta på.

Det handlar om att vi ger utrymme för de arbetsuppgifter som inte är kvantitativt mätbara och att vi ser till verksamhetens resultat, inte bara som ett kostnadsställe i den kommunala årsredovisningen utan även hur bra omsorgstagarna och personalen mår.

Men än så länge är new public management-tänkandet alltför djupt inristat i den kommunala organisationens DNA för att en förändring ska kunna ske med ett enkelt politiskt beslut.

Vi behöver fackligt aktiva, intresseorganisationer, omsorgstagare, anhöriga och politiker som ständigt påpekar det orimliga med dagens system och kommer med förslag på hur man i stället skulle kunna organisera den svenska välfärden.
Forskningen har i ett decennium varit på det klara med att new public management inte fungerar. Den är helt enkelt inte kompatibel med en fungerande välfärd.
Droppe för droppe urholkas stenen. Det är upp till oss om stenen är en värdig välfärd eller om den är new public management.

Fredrik Jansson
2013-06-05