”Företrädd af Holmsunds musikkår marscherade demonstranterna rundt rådhuset och Kungsgatan fram till Nytorget der efter afsjungandet af ’Arbetets söner’ demonstrationstalet hölls af red. O Dalkvist från Sundsvall öfver ämnet ’Norrlandsfrågan och arbetareklassen’.”
Citatet är hämtat från Sågverksarbetareförbundets avdelning 84:s protokollsamling och beskriver första maj-demonstrationen i Umeå 1906.
Sågverksarbetarna i Holmsund hade då nyligen organiserat sig fackligt och skulle de kommande åren kämpa i uppförsbacke. Bara tre år senare hade redan hotet om storstrejken slagit sönder avdelningen och det skulle dröja ytterligare tio år innan de åter organiserade sig.

Men samtidigt slås man av hur lika demonstrationerna i dag är de för över ett sekel sedan. Blåsorkestern, den gemensamma sången, den tillreste talaren och, förmodligen, de röda fanorna (fast avdelningen från Holmsund invigde inte sitt eget standard förrän året efter).

Det kan kännas ritualistiskt snarare än politisk att gå under fanorna på första maj. Det viktiga blir att man som socialist demonstrerar snarare än vad man demonstrerar för eller emot.

Som om det är ett sätt att upprätthålla minnena av kampen för medborgarrätt och värdiga arbetsförhållanden från förra sekelskiftet. De röda fanorna tas fram ur förråden och får under några timmar vaja i vårsolen.

Det finns givetvis kritik mot demonstrationernas traditionella form. När de nyorganiserade Holmsundsarbetarna marscherade bakom sin egen musikkår var det en kulturellt form som kändes igen från andra delar av samhället, oavsett om det var nykterhetsrörelsen eller frivilliga skytterörelsen.
Så är det inte i dag och därför kan första maj-demonstrationen uppfattas som arkaisk och svårbegriplig.

Men trots allt det traditionella som kan verka främmande är första maj en dag då politiken tar steget ut på gator och torg. Inte för att i första hand värva väljare till det ena eller andra partiet, utan snarare att för några timmar skapa en gemensam arena för samtal och diskussion om samhällsfrågor.

När sågverksarbetarna demonstrerade var fortfarande den allmänna rösträtten, och faktiskt en lokal socialdemokratisk partiorganisation, långt borta. Umeå Skärgårds Arbetarekommun bildades först 1917.

Det var en tid då agitatorerna fortfarande kunde kalla till möte ute i det fria och försöka upplysa och övertyga om nya idéer. En tid då till och med ett samtal om politik kunde vara revolutionärt och ådraga sig överhetens vrede.

I en sådan tid var demonstrationen just en demonstration – en styrkedemonstration – av en samhällsklass som började bli medveten om sina gemensamma intressen.

Idag lever vi i en tid då den gryende klassmedvetenheten från förra sekelskiftet håller på att falna. I stället för att se vad som binder oss samman ser vi det som skiljer ut oss.

Det är inte något som är särskilt underligt. Vi lever inte längre våra liv i klasshomogena sammanhang där vi är grannar med våra arbetskamrater som samtidigt tillbringar fritiden i samma föreningar som vi.
I denna tid blir första maj en påminnelse om vår kollektiva kraft. Inte en manifestation som bekräftar en gemenskap som vi tar för självklar, utan snarare en ögonöppnare om vad som skulle kunna vara.

Tidningar och nyhetssändningar kommer att fyllas med uppgifter om vad den ena eller andra politiska eller fackliga företrädaren har sagt i talarstolen. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga blir i stället mötet med människan man aldrig träffat förut; några korta kommentarer om det som sagts där framme eller ett längre samtal om möjligheterna att på ett genomgripande sätt omvandla samhället.
Låt oss dagen till ära faktiskt kalla det socialism.

Vi lever i en tid som kan verka väldigt annorlunda än den som sågverksarbetarna från Holmsund levde i. Men samtidigt kan vi se likheterna.

Deras fackliga organisation föll efter några år samman inför hotet om arbetslöshet och svartlistning.
När de anställda vid callcenterföretaget Focus CRS i Fränsta i Ånge för en månad sedan gick ut i strejk för rätten till kollektivavtal valde ägarna att lägga ned verksamheten.

Mitt i vår individualistiska tid så ser vi att det fortfarande finns en motsättning mellan arbete och kapital, och att de flesta av oss därmed tillhör en brett definierad arbetarklass. En klass som är beroende av gemensam kamp för att förbättra våra villkor.
Vi ses under fanorna.

Fredrik Jansson
2013-04-30