I går presenterade OECD en rapport som visar att klyftorna i Sverige har ökat snabbare än i andra länder och att Sverige sedan mitten av 1990-talet har gått från att vara världens jämlikaste land till plats 14 av de 34 länderna som är medlemmar i OECD.
Det här kommer knappast som någon chock. Det är en internationell tendens att klyftorna inom länderna har ökat. Vi har sett den här utvecklingen under lång tid, även under socialdemokratiskt styre. Men den har accelererat i Sverige under den moderatledda regimen som rått i landet sedan 2006.

De ökande klyftorna har alltså ökat snabbare i Sverige under Fredrik Reinfeldts domvärjo. Reinfeldt har vid tillfällen sagt att han ”vill göra Sverige mer likt andra länder”. Det har han uppenbarligen lyckats med. Sverige är i dag ett betydligt mer mediokert samhälle än det var tidigare.

Men det vi ser i OECD:s rapport – men också exempelvis i de internationella jämförelserna av skolresultat som kommit de senaste åren – handlar inte bara om att Sverige blir mer likt andra länder.
Det handlar framför allt om att Sverige har gått från att ha varit ett land som i fråga efter fråga legat i internationell framkant till positioner där man försämrats i relation till andra länder. Och det gäller både när det gäller jämlikhet inom samhället och de faktiska resultaten.
Det innebär visserligen att Sverige att blir ”mer likt andra länder”, men vad är värdet i att bli mer lagom?

Det finns en föreställning att Sverige varit ”Landet Lagom”. Det är en falsk föreställning. Det som utmärkt Sverige under större delen av efterkrigstiden var i stället att man var ett väldigt exceptionellt land.

I början av 1980-talet var Sverige världens mest jämlika samhälle någonsin. Löneskillnaderna var då väldigt små. En direktör i näringslivet tjänade då nio gånger mer än en industriarbetare. Idag har direktören en inkomst som motsvarar 46 industriarbetarlöner. Jämlikheten har minskat.

Den svenska skolan var fram till 1980-talet både framgångsrik och jämlik. Det spelade liten roll var du gick i skolan i Sverige. Du fick ändå en god utbildning. Under det senaste decenniet har vi sett att en allt större del av femtonåringarna inte är funktionellt litterata. De klarar inte av att förstå en innehållet i relativt enkla texter. Jämlikheten har minskat.
Arbetslösheten var fram till krisen på 1990-talet i stort sett en omsättningsarbetslöshet. De som var arbetslösa var det för att de under en relativt kort period var mellan olika arbeten. Idag har vi en allt större del av befolkningen som mer eller mindre permanent står utanför arbetsmarknaden. Jämlikheten har minskat.

Det går visserligen att hävda att samhället, och därmed förutsättningarna, har förändrats och att det därmed inte går att upprätthålla den exceptionalism som utmärkte Sverige tidigare.

Men då är det viktigt att komma ihåg att vi är rikare som samhälle i dag än någonsin tidigare och att det inte bara handlar om att vi bara sjunkigt i samma takt som andra.

Även om det av någon anledning är så att vi inte kan upprätthålla den exceptionella jämlikhet som tidigare utmärkt Sverige så finns det ingen anledning att vi åtminstone inte skulle kunna ligga kvar i jämlikhetstoppen. Det vill säga att vi visserligen kanske blir mer ojämlika än tidigare, men ändå är mindre ojämlika än andra jämförbara samhällen.

Det moderata projektet som vi i dag lever i och som till stor del orsakat accelerationen på vägen mot ett, i internationell jämförelse, allt mer medelmåttigt samhälle handlar givetvis om att den politiska högern i betydligt mindre utsträckning än den politiska vänstern anser att ojämlikhet är ett problem. Det är snarare så att det är synen på jämlikhet som är skillnaden mellan höger och vänster.
Den politiska högern i Sverige – med Moderaterna i spetsen – har därför helt i linje med vad som definierar högern valt att bortse från idén om ett samhälle som håller samman.

Problemet med den moderata linjen att skapa ett samhälle endast för ”etniska svenskar mitt i livet” – för att låna ett annat citat av statsministern – är dock att den inte bara skapar ett samhälle där de som har det svårast får det ännu svårare. Den ökade ojämlikheten drabbar också de som klarar sig hyfsat. Mer ojämlika samhällen är nämligen mindre framgångsrika.
Vi borde sträva efter att åter bli ett mer exceptionellt samhälle. Men för att bli det måste vi både bli mer jämlika och mer framgångsrika.

Fredrik Jansson
2013-05-16