I sin roman ”Musikanternas uttåg”, som handlar om arbetarrörelsens första stapplande steg i Västerbotten, skriver Per Olov Enquist:”Ibland frågar man: hur gick det till, vilka var förutsättningarna, vilken var den faktiska situationen, varför gick det inte annorlunda? Bra frågor. De kan eventuellt besvaras enklare om man tar hänsyn till vilka människor som faktiskt – alltså inte teoretiskt – var inblandade.

När rörelsen kom var rörelsen redan där. Den förra hade att ta hänsyn till den senare. De som bildade rörelsen bildade också rörelsens riktning. Det var inte oundvikligt. Det hade kunnat vara tvärtom. Men man fick ta hänsyn till människor, att de såg ut som de såg ut. Varför såg de då ut som de såg ut?
Bra fråga. En av många.”

När Enquist skrev sin roman – den gavs ut 1978 – var den verklighet med fientligt inställda och religiösa arbetare som mötte den kringresande agitatorn Elmblad bara ett vagt minne.
Efterkrigstiden hade sett en kraftig ökning av den fackliga organisationsgraden, och ännu ett drygt decennium efter det att romanen publicerats fortsatte den att öka. 1994 hade LO en organisationsgrad på 88 procent. Idag är den 73 procent för heltidsanställda och 65 procent för deltidsanställda.
Situationen i dag är knappast densamma som vid förra seklets början. Men samtidigt ser vi att förutsättningarna för fackföreningsrörelsen att organisera har förändrats i takt med att allt fler arbetstillfällen finns på mindre arbetsplatser i tjänstesektorn och allt fler har osäkra anställningar.
Då måste man fråga sig vilka förutsättningarna för organisering är? De som arbetar på restauranger eller på det privata vårdföretaget söker sig inte till facket på samma sätt som man gjorde i bruksorternas industriborgar där man klev in när man slutade skolan och sedan skapade sig ett liv bland andra med samma förutsättningar och omständigheter.

Dagens arbetare som med skepsis möter den utsända fackliga ombudsmannen är knappast frikyrkliga på det sätt som sågverksarbetarna i Bureåbygden var för över 100 år sedan. Men ändå finns likheterna där.
Det är inte säkert att de som i dag är oorganiserade på små arbetsplatser och med osäkra anställningar ser det självklara i att facket är där för dem. Det är absolut inte säkert att de ens identifierar sig som arbetare. Varför skulle de identifiera sig som ett kollektiv när det inte ens finns ett kollektiv att identifiera sig med?
Denna nygamla situation kräver nygamla sätt att organisera arbetare. Fortfarande visar fackförbunden upp en viss tröghet i att anpassa sig till en situation där arbetare rör sig mellan branscher och arbetsgivare på ett annat sätt än vad man gjorde för några decennier sedan.

Men det finns fackförbund som börjat arbeta på lite nya sätt. Kommunal har exempelvis under det senaste året börjat arbeta med vad man kallar organiserare som jobbar mot arbetsplatser i den privatiserade välfärdssektorn.
I stället för att fungera som försäljare som framför allt vill sälja på de anställda ett medlemskap så har man jobbat med att skapa förtroende för facket och identifiera de som kan fungera som lokala ledare och aktivister, och som i sin tur ska kunna värva medlemmar och ta fackliga uppdrag.
Fokus har legat på arbetsplatser med låg organisationsgrad, låg facklig aktivitet och en historia av problem. Sakta, men säkert bygger man därigenom upp ett fack som är baserad på en folkrörelsetanke.
Facket ska inte vara något som fixar allt om man bara löser medlemskap. Det ska inte vara en ombudsmannaorganisation, facket ska vara ett kollektiv av aktiva medlemmar.

Liknande tongångar kan man läsa om i tidningen Arbetet där Hotell- och restaurangfackets organisationsombudsman Sandra Viktor intervjuas.
”De anställda måste själva vara facket. Jag kan ge dem verktygen att bli det.”
För Hotell- och restaurangfacket har det inneburit att man genom stadgeförändringar öppnat för branschklubbar, kockar på olika restauranger kan organisera sig tillsammans trots att de har olika arbetsgivare. Även om det är svårt att organisera på små arbetsplatser där de anställda är i stark beroendeställning till arbetsgivaren finns det försök att överbrygga svårigheterna.
För att fackföreningsrörelsen åter ska lyckas bygga rörelse krävs det att man tar hänsyn till förutsättningarna på dagens arbetsmarknad och till de människor som är 2000-talets arbetarklass, att de ser ut som de ser ut.
Det går även om det är svårt.

Fredrik Jansson
2013-06-14