”Äntligen stod prästen i predikstolen.”
Nedslag i socialdemokratisk historia kan ofta inledas med en parafras på denna den första meningen i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Många skiften i arbetarrörelsens historia kan ges gestalt i talarstolen.

August Palms föredrag om vad socialdemokraterna vilja en kulen höstafton 1881 i Malmö. Hjalmar Brantings linjetal i Gävle fem år senare där han redogör varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Per Albin Hanssons beskrivning av det klasslösa samhället som ett folkhem i riksdagen 1928. Och så har det fortsatt.

Linjetalens roll ska dock inte överdrivas. De är sällan de startskott som de beskrivs som. Inte heller ett utslag för den store mannens enskilda storhet.

Snarare handlar de om ett samspel mellan den som talar och de som lyssnar. Det är i den meningen snarare en dialog där man bara hör ena parten än en monolog. I bästa fall illustrerar de en större samhällsrörelse som redan rullat i gång.

Stefan Löfvens första linjetal som kongressvald partiordförande innehöll passningar till den socialdemokratiska historien och hans företrädare.

När han talar om samhället som en familj hörs ekot från Per Albin. När han talar om att samhället ska vara som starkast när människan är som svagast hörs ekon från Tage Erlander. När han talar om att rasism har sin grund i människors rädsla hörs ekon av Olof Palme.

Men det är samtidigt inte ett tillbakablickande och nostalgiskt tal. I stället är det ett tal som andas frustration med samtiden och frustande vill ta klivet in i framtiden. Dessutom tydligt förankrat i hans bakgrund på IF Metall. Många talpunkter känns igen därifrån.
Fokus i Stefan Löfvens politiska värld är jobben och utbildningen. Han målar upp Sverige som en potentiell vinnare i en global kapplöpning om vi bara satsar på forskning, utveckling, infrastruktur och utbildning.
Till landets lärare ger han beskedet: ”Lägger vi våra barns framtid i dina händer, ska de händer vara fria att göra sitt bästa”.

I de frågor som även den här ledarsidan har målat upp som de stora konfliktlinjerna kom både väntade och oväntade besked.

SSU:s krav på att unga arbetslösa ska sättas i jobb eller studier inom 90 dagar accepterades som väntat och mötte stående ovationer.

Mer förvånande var de oväntat skarpa formuleringarna rörande den upphaussade debatten om profitdrift i välfärden. Han talar om att ”kraftigt begränsa vinsterna” och att ”utesluta oseriösa aktörer från svensk välfärd”. De privata alternativen har fortfarande en plats, men ”under ett kraftigt skärpt regelverk”. Passagen avslutas med ett ultimatum: om den skärpta regleringen inte hjälper, då är man beredd att gå längre.

Det är uppenbart att frågan inte är färdigförhandlad, men det stängdes inte heller några dörrar. Var kongressen landar i för beslut återstår att se, men ska man se till formuleringarna i Löfvens tal så är det troligt att kongressombuden inte är beredda att vika ner sig hur mycket som helst. Man kräver ett beslut i frågan som är förpliktigande.

Den tredje frågan som många tror att det ska bli strid om är frågan om en mer individualiserad föräldraförsäkring.
Här fanns inget besked över huvud taget, bara en intet förpliktigande formulering om ”ett familjeliv där män och kvinnor delar lika på hemarbetet, och även på ynnesten att hjälpa sina barn att växa upp.”

Med tanke på att han bara en kort stund innan kallar det faktum att en kvinna i genomsnitt förlorar 3,6 miljoner kronor under ett arbetsliv bara för att hon är kvinna för stöld är det märkligt att han inte väljer att ta upp den enskilt viktigaste orsaken till att det finns en könsklyfta i människors löneutveckling.

Det saknas inte reformförslag som är feministiskt färgade. Att markera en vilja att göra upp med orättvisor på arbetsmarknaden som framför allt slår mot kvinnor, som ofrivillig deltid och delade turer, är givetvis viktigt.
Men om man vill ”göra vad som krävs för att nå jämlika löner” så krävs det mer. Annars blir talets feministiska retorik lätt en svulstig luftpastej.

Men trots allt finns det en riktning och ett självförtroende i talet som bekräftar Stefan Löfvens egna ord om att stunderna då socialdemokratin har klätt sig i säck och aska är över.
Gott så. Sverige kan behöva en socialdemokrati som rätar på ryggen.

Fredrik Jansson
2013-04-05