Från och med måndag kan man förtidsrösta i kyrkovalet som äger rum på söndag om två veckor. Vid millennieskiftet skildes Svenska kyrkan från staten, men det är fortfarande ett viktigt val.

Med sina 6,5 miljoner medlemmar är Svenska kyrkan i medlemsantal landets i särklass största civilsamhällsorganisation. Den samlade fackföreningsrörelsen – LO, TCO och Saco – har drygt 3,3 miljoner medlemmar.
Dessutom är Svenska kyrkan efter århundraden av religiöst monopol och dominans en ekonomisk tungviktare som också fortfarande spelar en viktig roll som opinionsbildare i samhället.
Allt detta sammantaget gör att det är viktigt för de som är medlemmar att nyttja sin rösträtt och i kyrkan liksom i samhället i stort lägga sin röst på Socialdemokraterna.

Det socialdemokraternas valmanifestet innehåller mycket bra som att bekämpa kvinnoprästmotstånd och homofobi inom kyrkan, att avskaffa avgifterna i barn- och ungdomsverksamheten och att låta församlingshemmen vara öppna mötesplatser i lokalsamhället.

Allt det och mer är goda skäl för att rösta på Socialdemokraterna i årets kyrkoval. Men samtidigt kan man inte låta bli att undra vart religionen tagit vägen i valmanifestet, finns det en socialdemokratisk teologi?

Det finns visserligen hänvisningar till att det är ”i linje med vår kristna tradition” att erbjuda ungdomar sommarjobb och att det kristna kärleksbudskapet gör att Svenska kyrkan ska vara landets bästa arbetsgivare.

Men en skeptisk röst skulle nog hävda att det snarare är en del av en socialdemokratisk arbetslinje. Hänvisningarna till kristen tro känns mest som utsmyckning i ett program som förmodligen i stor utsträckning hade kunnat användas av socialdemokrater i vilket val som helst.

Det är trots allt inte något okänt att religiös övertygelse har utgjort grunden för politisk handling i socialdemokratisk anda.
Tidigare i veckan var det 50 år sedan medborgarrättsledaren och pastorn Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream” i samband med vad som gått till historien som ”The March on Washington”, men egentligen hette ”The March on Washington for Jobs and Freedom”.

Det var nämligen inte bara medborgerliga rättigheter demonstranterna krävde. Bland kraven fanns även krav på höjd minimilön och mer omfattande arbetsmarknadslagstiftning. Demonstrationen huvudsakliga organisatör var fackföreningsledaren A. Phillip Randolph.

Martin Luther King Jr baptistiska tro utvecklades i mötet med den socialdemokratiska övertygelse som fanns hos fackföreningsledare som Randolph och det mäktiga amerikanska bilarbetareförbundets ordförande Walther Reuther.
Under åren fram till sin död våren 1968 radikaliserades han sedan ytterligare och lade ännu mer fokus på sitt avståndstagande från Vietnamkriget och för sociala rättigheter. När han mördades i Memphis så var han i staden för att visa sin solidaritet med strejkande arbetare.

Hela tiden i brytpunkten mellan tro och politik.
Men det finns också andra exempel som den befrielseteologi som katolska präster i Latinamerika utvecklade i kampen mot militärdiktaturer och klasskillnader eller den kontextuella teologi som den radikale socialdemokraten och broderskaparen Per Frostin utvecklade och som bland annat innebar att allas – och då särskilt de fattigas och från samhällsmakten exkluderades – tolkning av tron ska värnas.

Det borde alltså vara möjligt att driva en socialdemokratisk politik inom ramen för Svenska kyrkan som tog avstamp i just den kristna tron. Men dagens politiska former sätter gränser för det.

Det är inte så konstigt att det är så. En socialdemokratisk partiledning som säkert till viss del består av mer eller mindre rättrogna lutheraner, men också ateister, agnostiker och de med annan religiös hemhörighet kan knappast sätta ned foten i inomkyrkliga spörsmål som går utöver allmänna organisationsfrågor och generell socialdemokrati.
Och då blir det ett valmanifest som berör just de frågorna.

Därmed är vi inne på frågan om partival i Svenska kyrkan. Inte minst i samband med kyrkovalen höjs kritiska röster om att partivalet rent generellt ska upphöra och att de ”vanliga” politiska partierna i synnerhet ska avstå från att ställa upp.
Egentligen är kritiken något felriktad. Om Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka som omfattar många miljoner medlemmar som samtidigt saknar direkt kunskap om individuella företrädare är det en god idé att medlemmarnas vilja kanaliseras genom listval och nomineringsgrupper, det vill säga kyrkopartier.

Det är heller inget unikt för Svenska kyrkan. Även många studentkårer använder sig exempelvis av partival för att välja företrädare.

Det är också rimligt att medlemmarna i en bred folkkyrka kan rösta på nomineringsgrupper efter ett politiskt schema som de känner igen från samhället i stort.

Och eftersom en stor del av befolkningen delar de socialdemokratiska värderingarna är det också rimligt att en socialdemokratisk nomineringsgrupp ställer upp i kyrkovalet.

Men det innebär dock inte att det är självklart att det är Arbetarepartiet Socialdemokraterna – som det brukar stå på valsedlarna – som ska ställa upp. Detta av några enkla anledningar:

Det är inte rimligt att medlemmar i Socialdemokraterna som inte är medlemmar i Svenska kyrkan nominerar till och beslutar om listornas utformning.

Det borde vara ett privilegium som tillfaller organiserade socialdemokrater som även är organiserade kristna av den protestantiskt evangelisk-lutherska övertygelsen.

Det är heller inte rimligt att en socialdemokratisk partikongress sammansatt av ombud med alla och ingen tro, valda av andra socialdemokrater med eller utan medlemskap i Svenska kyrkan antagit ett kyrkopolitiskt program som ska ligga till grund för det socialdemokratiska förhållandet till kyrkan.

Precis som att den socialdemokratiska partiledningen inte borde anta ett valmanifest till ett val i en organisation som en del av dem inte ens är medlem i.

I stället skulle man kunna ta de studentkårer som har partival som förebild. I de fall ett socialdemokratiskt kårparti ställer upp så är det som regel den lokala S-studentklubben som både beslutar om listan och de frågor man går till val på.

Även om klubben är medlem i den lokala arbetarekommunen så är det inte partiet som sådant som är inte inblandade i processen.
På ett liknande sätt skulle det kunna finnas en nomineringsgrupp kunna bildas för socialdemokrater i Svenska kyrkan som på egen hand, men utifrån socialdemokratiska värderingar, sätter samman listor och beslutar om valmanifest.

Det behövs ett socialdemokratiskt kyrkoparti som kan ta tydlig ställning även i teologiska frågor. Även om Svenska kyrkan i hög grad har varit en kyrka som har haft ett avslappnat förhållande till religiösa dogmer så är det fortfarande en kyrka. En sådan måste förhålla sig även till sådant som rör större mysterier än sommarjobb till ungdomar och att tillhandahålla lokaler för bröllop.

När socialdemokratin växte fram under slutet av 1800-talet hade man mer gemensamt med de frikyrkliga väckelserörelserna som man delade folkrörelsekulturen med, än den överhetskyrka som hade som huvudsakligt syfte att vara statens långa arm och ideologiska banerförare.

Under folkhemsperioden hittade man ett sätt att samexistera och levde också i mångt och mycket i symbios med varandra. Arthur Engberg, socialdemokratisk ”hedning” och ecklesiastikminister på 1930-talet, rasade i sin ungdom mot svartrockarna, för att med tiden kärleksfullt hänvisa till kyrkan som Kungliga salighetsverket.

Men i och med att stat och kyrka, liksom stat och socialdemokrati, har skilts åt måste det uppfinnas nya sätt att samverka. Socialdemokratin har en roll att spela i Svenska kyrkan, men det måste vara under andra former än i dag.

Om du är medlem i Svenska kyrkan och delar socialdemokratins värderingar bör du gå och rösta i kyrkovalet, för om något så är åtminstone rätten och skyldigheten att rösta helig.

Är du dessutom troende bör du aktivera dig i vad som ändå är Sveriges största folkrörelse och som påverkar mängder med människors liv.

Om du är medlem i Socialdemokraterna bör du motionera om att partiet inte ska ställa upp som sådant i kyrkovalet i framtiden.