Folkrörelsen är död – leve folkrörelsen!

Året har börjat med några goda nyheter. Fackförbunden Kommunal och Handels rapporterar att de under förra året ökade sina medlemstal med cirka 3 000 respektive 2 500 personer vardera.

Det är andra året på raken som dessa två förbund har visat upp starka tillväxtsiffror. 2012 ökade Handels med över 4 000 nya medlemmar, något som var den största ökningen på 20 år. Kommunal växte samtidigt för första gången på 20 år när man fick över 2 000 nya medlemmar.
Även om LO som helhet redovisade ett tapp på 15 000 medlemmar under förra året så tyder ändå siffrorna på att det medlemsras som följde på den borgerliga regeringens försämring av arbetslöshetsförsäkringen 2006 bromsats upp. Dessutom växer fackföreningsrörelsen som helhet i och med att TCO och SACO växer.

Det är inte orimligt att tänka sig att detta åtminstone delvis handlar om strukturförändringar på den svenska arbetsmarknaden. Färre arbetar i tillverkningsindustrin och fler i servicesektorn. Fler sitter framför datorer, medan färre står framför svarven.
Men dessa strukturförändringar har också inneburit att många av de nya jobben som borde organiseras av LO-förbunden i dag är förlagda på små arbetsplatser och i otrygga anställningsformer som gör den nya arbetarklassen mer svårorganiserad.
Inte minst små fackförbund som Hotell och Restaurang har svårt att upprätthålla en rimlig organisationsgrad och teckna kollektivavtal.
Det är en minst sagt dubbeltydig bild som möter den som betraktar den fackliga organiseringen.
Men vid sidan om de åtminstone delvis positiva fackliga siffrorna så tyder mycket på att det är fler svenskar som väljer att organiserar sig i politiska partier. Enligt en undersökning som Aftonbladet gjort fick Socialdemokraterna över 9 000 nya medlemmar förra året. Det är den bästa tillströmningen av nya medlemmar under ett ickevalår sedan 1993.
Bakom så väl den fackliga som den politiska medlemstillströmningen ligger ett aktivt värvningsarbete. Det där enkla, men samtidigt så svåra att faktiskt fråga om folk vill bli medlemmar.

I det senaste numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden (6/2013) skriver statsvetarna Johanna Pettersson och Jenny Jansson om olika strategier som facket använder sig av för att rekrytera och mobilisera medlemmar. De skriver:
”Kanske är det så att fokuset på kvantitet i den fackliga rekryteringen kan ha bidragit till att man successivt har lämnat den kvalitativa aspekten därhän, trots att dessa båda behövs för att facket ska ha en stark förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna. Man missar helt enkelt att ’många små mot en stor’ inte bara handlar om antalet enskilda medlemmar, utan också – och kanske avgörande för möjligheten att sätta något emot arbetsgivarna – om möjligheten att få alla enskilda medlemmar att agera som en helhet, vid exempelvis strejker.”

För det är ju så att bygga organisation inte bara kan handla om att värva medlemmar.
En organisation som håller uppe medlemstalen genom aggressiva rekryteringskampanjer, men samtidigt har en väldigt hög genomströmning av medlemmar kommer ha väldigt svårt att bygga det som just arbetarrörelsen traditionellt satt väldigt högt, en levande folkrörelse.

Även om det är kontroversiellt att skriva så finns det goda skäl att ifrågasätta om folkrörelser i den mening det innebar i arbetarrörelsens barndom överhuvudtaget existerar i dagens samhälle.
När folkrörelserna växte fram som en reaktion på industrialismens samhällsomvälvningar så var de verksamheter som dominerade varje aspekt av medlemmarnas liv – arbete och fritid, sjukdom och arbetslöshet.
Folkrörelserna odlade genom allt från lokala försäkringskassor till körsång en kollektiv identitet hos sina medlemmar. Så är det knappast för den som i dag blir medlem i en fackförening eller ett politiskt parti.
Och det är inte heller förvånande med tanke på det betydligt mer mångfasetterade samhälle vi lever i. Vi behöver inte längre folkrörelserna på samma sätt för att roa och informera oss.
Dessa uppgifter gick förlorade redan när urbaniseringen i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och teknologiska utveckling placerade TV, bil och sommarstuga i var mans hem och löste upp de gamla lokalsamhällenas sammanhållande band och kollektiva liv.

Att den ursprungliga folkrörelsen inte längre finns handlar alltså inte framför allt om medlemssiffror och organisationsgrad.
1960 var den fackliga organisationsgraden lägre än i dag, och medlemssiffrorna för 100 år sedan var bara en bråkdel jämfört med dagens. Trots att dessa tidpunkter måste betraktas som folkrörelsernas guldåldrar.
Snarare än sifferexercis – även om den också är viktig – handlar folkrörelsens vara eller icke-vara om att folk faktiskt är i rörelse.
I en annan artikel i Tiden intervjuas representanter för två av de fackförbund som tagit frågor om hur man rör sig bortom medlemsvärvning på allvar om sitt arbete. Malin Skoglund, en av Kommunals organiserare säger:
”Vi jobbar också med att lokalisera informella ledare genom att fråga rakt ut: ’Vem litar du på på jobbet?’ På så sätt hittar vi en grupp människor som kan jobba med de frågor som kommit upp i samtalen.”
Transports förbundssekreterare Markus Pettersson fyller i:
”Det handlar framför allt om att identifiera fackliga ledare, men också fackliga frågor. Leverera ett antal verktyg för att lösa dem och utifrån det börja bygga en arbetsplatsstruktur.
Man kan inte ta avstamp i formella strukturer, utan man måste ta avstamp i aktiviteter och sedan skapa en struktur utifrån det.”

Det är lätt hänt att diskussionen om folkrörelser fastnar i medlemstal och antalet lokala organisationer. Men även om stigande medlemstal, nya fackklubbar eller partiföreningar är glädjande så är det också bara början.
Det riktigt svåra är inte att fråga om någon vill bli medlem. Det riktigt svåra är i stället vad den nya medlemmen ska göra när den väl blir det. Det måste finnas möjlighet att starta upp aktiviteter som svarar mot människors behov och verklighet. Och att den nya medlemmen tas på allvar av den befintliga organisationen.
Det är nog många som genom värvning eller på eget initiativ har sökt sig till Socialdemokraterna för att sedan luftlandsättas i en lokal partiförening där verksamheten mest består av styrelsemöten och där man som ny medlem i bästa fall får delegerat till sig att ha hand om ungdomsfrågorna – trots att man gott och väl kan vara på väg in i medelåldern.
Att det finns lokala socialdemokratiska partiföreningar i mer eller mindre varje bostadsområde i landet innebär inte att det finns en socialdemokratisk närvaro i nära nog hela landet. Det är inte de formella strukturerna som avgör en organisations folkrörelsekaraktär, det är medlemmarnas aktivitet.

Den gamla partiorganisationen har tjänat socialdemokratin väl. Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, sa tidigare i veckan i radions P4 Västerbotten att Socialdemokraternas starka ställning i Norrland framför allt handlar om att man lyckats behålla mycket av sin starka och vitt förgrenade partiorganisation.
Men också i större städer har de lokala partiföreningarna kunnat ställa folk på fötterna när det är dags för valrörelse och flygblad ska delas ut.
Men ett parti som lever upp under några korta veckor var fjärde år är knappast ett folkrörelseparti. Det är ett kampanjparti och detta faktum kan inte nog så många medlemmar eller lokalorganisationer dölja.

Folkrörelsen så som den ofta föreställs och mytologiseras är om inte död så åtminstone döende. Men det behöver inte vara så. Det finns utrymme för folkrörelsepartier även i framtiden.
Den statsvetenskapliga forskningen visar att ungefär 18 procent av svenskarna är beredda att ta på sig politiska uppdrag. Det är en andel som dessutom visat sig stadig över tid.
Om man skulle utgå från resultatet i riksdagsvalet 2010 – vilket onekligen var ett uselt resultat för Socialdemokraterna – så innebär det att partidistriktet i Västerbotten på egen hand skulle kunna ställa nästan 13 000 socialdemokratiska aktivister på fötterna. I hela landet skulle det innebära nästan 330 000 aktiva socialdemokrater.
Men för att det ska vara möjligt måste man både fråga och ge utrymme för dem att själva forma sin folkrörelse.

Fredrik Jansson
2014-01-11 

Sidan uppdaterades senast: 2014-01-11 09:11