I lördagskväll attackerades en kvinna i Stockholmsförorten Fagersjö. Kvinnan fick huvudet dunkat mot en bil tills hon svimmade. Eftersom kvinnan bar hijab utesluter inte polisen att det rör sig om ett hatbrott.

Vid lunchtid i fredags råkade en annan kvinna i centrala Umeå ut för en liknande händelse när en berusad kvinna i kombination med rasistiska glåpord skrek åt henne att ta av sig sin niqab.

Det som skedde i Stockholm var givetvis värre än det som skedde i Umeå. Men samtidigt är det framför allt en fråga om gradskillnader, snarare än artskillnader mellan de båda händelserna.

Den här typen av attacker mot muslimska kvinnor verkar bli allt vanligare och bärs ofta fram av en underlig dubbelhet.
Dels handlar det ofta om rena rasistiska attacker. I de samtida konspirationsteorierna om en muslimsk kolonisation av Europa – det som brukar kallas Eurabiateorin – spelar de muslimska kvinnorna en framträdande roll i och med att det är de som antas föda så många barn att Europa på sikt kommer att bli muslimskt.
Det är givetvis ingenting annat än konspirationsteorier, men det är en bild som är flitigt använd i islamofoba kretsar. Sverigedemokraterna använde sig exempelvis av den i en reklamfilm inför valet 2010 när de ställde en svärm burkaklädda kvinnor med barnvagnar mot en ensam – förmodat – etnisk svensk pensionär.
Att kvinnan i Fagersjö var höggravid och att kvinnan i Umeå hade barnvagn med sig kan mycket väl ha fungerat som ytterligare tändvätska för gärningspersonerna.

Men det finns också en annan typ av resonemang som inte är lika utpräglat rasistiskt.
Medan huvudduken för de mer renodlade rasisterna blir en symbol för det muslimska hotet som sådant så handlar den andra typen snarare om en föreställning att huvudduken per definition är ett uttryck för kvinnoförtryck.
Men samtidigt så sker även detta utifrån en synvinkel att vissa kvinnor medelst tvång eller övertalning måste fås att förstå vad som är det korrekta sättet att klä sig i vårt samhälle – att en oförtryckt kvinna inte kan välja att bära vissa klädesplagg och att de kvinnor som anses vara särskilt förtryckta måste tvingas vara fria.
Men att behandla vuxna människor som om de var oförmögna att fatta egna informerade beslut om sin klädsel är knappast ett sätt att frigöra dem. Det är snarare ett sätt att delta i förtrycket av dem.

Det är givetvis så att huvudduk på många håll i världen är en del av ett statligt sanktionerat förtryck av kvinnor. Det ser vi i ayatollornas Iran, i talibanernas Afghanistan och i wahhabiternas Saudiarabien.
Det är givetvis också så att kvinnor även i andra sammanhang tvingats eller känt ett socialt tryck att använda huvudduk.
Men det är inte detsamma som att huvudduken per definition är ett uttryck för kvinnoförtryck. För om man accepterar att kvinnor å ena sidan är individer som kan fatta egna beslut, och å andra sidan som grupp är strukturellt underordnade måste man också acceptera att det är fullt möjligt för kvinnor att ta ett eget beslut om att bära huvudduk.
Precis som det är möjligt att andra kvinnor väljer att tatuera sig, klippa håret kort eller bära byxor. För att ta några exempel på utstyrsel som för inte allt för länge sedan var oacceptabla i det svenska samhället. Eller för den delen att hålla kvar vid attribut som ses som mer traditionellt kvinnliga.

Förtrycket ligger inte i klädesplagget. Förtrycket ligger i att krafter utanför individen ska definiera och kontrollera vad som är acceptabelt.
Det är det förtrycket som ska bekämpas, oavsett om det handlar om krafter som vill tvinga kvinnor att ta på sig eller ta av sig ett visst klädesplagg.

Fredrik Jansson
2013-08-20