Har den demokratiska socialismen en framtid?

”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. …
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då. …

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.
När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.
Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.”
Olof Palmes svar till bondeledaren Thorbjörn Fälldin om varför han var socialist är kanske det mest ikoniska försvaret av den demokratiska socialismen som ideologi och praktik som har formulerats. Och orden ekar över de dryga tre decennier som gått sedan de uttalades.

Det socialdemokratiska partiprogrammet som antogs förra året definierar den demokratiska socialismens mål på följande sätt:
”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.”
Senare i samma avsnitt förtydligas det bland annat som ”ett samhälle utan över- och underordning”, att ”låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande”, ”att varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning”, att ”fria sammanslutningar” ”är viktiga för att bredda och fördjupa demokratin” samt att ”målet är en global gemenskap grundad på demokratins ideal”.

Om man ska förhålla sig till partiprogrammet är alltså den demokratiska socialismen en målsättning snarare än en politisk praktik här och nu. Med det synsättet är framtiden allt den demokratiska socialismen har eftersom den per definition beskrivs som något som ska uppnås senare.
Det finns mycket som är värt att hålla med om i en sådan syn på den demokratiska socialismen. Om vi med demokratisk socialism menar ett samhällssystem som är kvalitativt annorlunda än det kapitalistiska samhällssystemet som vi ju nu lever i – och som dessutom är något postkapitalistiskt, något som kommer efter kapitalismen – så existerar inte den demokratiska socialismen som något annat än en målsättning, kompassriktning eller kanske hägring.

Socialdemokratin å andra sidan är en politisk praktik. Jag har vid tillfälle beskrivit den som ett demokratiskt politiskt projekt som syftar till att hantera eller reglera kapitalismen till förmån för folkflertalet. Den har gjort det genom att utveckla gemenskaper i en omgivning som blivit allt större och komplicerad.
I den meningen är all demokratisk vänster – med de som sitter på kammaren och drömmer om att storma Vinterpalatset möjligen undantagna – socialdemokratisk. Det är alltså inte så att en särskild partifamilj som har monopol på att vara socialdemokratin.
Även om det i stor utsträckning är den reformistiska arbetarrörelsen och de partier som är den andra internationalens arvtagare som burit upp den socialdemokratiska praktiken genom hela dess existens så vore det fel att bortse från att även exempelvis tjänstemannafack, vänstersocialistiska partier och olika folkliga rörelser – även om de själva kanske skulle protestera mot epitetet – är en del av denna socialdemokratiska praktik.
Därmed inte sagt att denna socialdemokratiska praktik med nödvändighet syftar till den demokratiskt socialistiska målsättningen. Den socialdemokratiska praktiken har alltid omfattat så väl socialreformatörer som demokratiska socialister.
I korthet kan man säga att även om alla socialister är socialdemokrater i praktiken, så är inte alla socialdemokrater socialister i teorin.

Men samtidigt vore man ju inte reformistisk demokratisk socialist om man menade att socialismen var något som helt och hållet måste skjutas på framtiden till en tidpunkt då kapitalismen på något sätt nått tids ände.
Precis som att det finns rester av feodalism och till och med slaveri i dagens kapitalistiska system, och precis som att kapitalismen en gång i tiden ympades in i ett ekonomiskt system som huvudsakligen var feodalt, så är det givetvis möjligt att inslag av socialism – om man förstår det med Karl Marx’ (eller egentligen den franske protosocialdemokraten Louis Blancs) sentens ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – har ympats in i det rådande kapitalistiska systemet.
I det i inledningen citerade talet är Olof Palme bunden av sin egen tid. Det är folkhemsbygget – den fulla sysselsättningen, den generella välfärden, den socialdemokratiska staten inom sina nationella gränser – som är skådeplats för hans demokratiska socialism.
De tidiga folkrörelsernas insats för den demokratiska socialismen stannar vid att de ”bröt marken för demokratin i Sverige” och att de därmed beredde vägen för den socialdemokratiska staten.
Hänvisningarna ut i världen är blickar mot andra länder, inte en värld som präglas av en rotlös, ansiktslös global kapitalism.

Men de tidiga folkrörelserna var givetvis mer än en rösträttsrörelse. De var arenor där undersåtar blev medborgare trots att det omgivande samhället fortfarande var semiauktoritärt.
Det var arenor som gjordes till spegelbilder av det samhälle man ville skapa. Studiecirklar, ömsesidiga försäkringskassor och kollektivt handlande skapade också en socialistisk verklighet i det lilla.
I Palmes egen tid hade den socialistiska verklighet växt sig större och flyttat in i staten. Den generella välfärden i kombination med den fulla sysselsättningen och den ökade jämlikheten präglades av ”av var och en efter förmåga, åt var och än efter behov”.
Men det var också en speciell tid med ett nationellt kapital och en välorganiserad arbetarrörelse som balanserade varandra och där den senare kunde tvinga den tidigare till eftergifter utan att för den saks skull ha kraft nog att välta kapitalismen över ända.
Det maktförhållandet har sedan många år – förmodligen redan under Palmes dagar – eroderat i och med att kapitalet har globaliserats samtidigt som arbetarrörelsen mindre välorganiserad än förr står och stampar på den nationella arenan.

Förutsättningarna för en demokratisk socialism i dag och i morgon måste förhålla sig till de förändrade förutsättningarna och maktförhållandena det innebär.
Det innebär en utökad transnationell organisering i form av koncernfackligt samarbete, utbyten mellan politiska partier även på gräsrotsnivå och internationella kampanjer för att försöka kontra det globala kapitalets starkare position.
Men det innebär också att man använder den makt som trots allt fortfarande finns kvar på lokal och nationell nivå. I Sverige borde det innebära att man försöker begränsa den profitdrivna välfärden, new public managements företagsekonomiska styrning av den gemensamma sektorn och att kort sagt återerövra medborgarskapet och fördjupa demokratin på kundtänkandets bekostnad.
Slutligen borde det riktas en framstöt mot den globala kapitalismens svagaste punkt, det faktum att den i dag i stor utsträckning är ägarlös. Eller för att säga det på ett annat sätt, det är dags att kollektivt ta makten över det kapital vi faktiskt redan äger i form av framför allt pensionsfonder.

Den demokratiska socialismen har en framtid. Men den kommer inte att ta samma form som på Olof Palmes tid. Den kan inte vara nostalgiskt tillbakablickande utan måste förhålla sig till samhället så som det är.
Det är ju det samhället som ska förändras.

Fredrik Jansson
2014-03-01
 

Sidan uppdaterades senast: 2014-03-01 10:47