För att finansiera de, i jämförelse med den moderatledda regeringen, högre ambitionerna meddelar man att så väl den sänkta krogmomsen som de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ska tas bort. Det senare till hälften i ett första steg.
Gott så, det finns inga bevis för att dessa skattesänkningar har varit särskilt effektiva verktyg för att få unga i arbete. Vilket faktiskt varit den borgerliga regeringens argumentation för sänkningarna.
Men det socialdemokratiska budgetförslaget blir samtidigt lite fånigt. Att ägna så mycket kraft som man gör i motionen till att rasa mot den moderatledda regeringens ofinansierade skattesänkningar, när man redan på förhand har sagt att man kommer att acceptera det femte jobbskatteavdraget.
Även om man i den här budgeten räknar med att det inte är genomfört – vilket det ännu inte är – kommer det att vara det vid årsskiftet. Och partiledningen har redan klarlagt att man inte kommer att återställa det.
Det innebär att det på ett bräde blir tolv miljarder mindre i reformutrymme än vad man räknar med i motionen. Det motsvarar över en tredjedel av det reformutrymme som Socialdemokraterna har utöver utrymmet i regeringens budget.
Frågan är vad i budgetmotionen man inte tänker genomföra, eller vilka nya intäkter man ska ta in, eller vilka andra besparingar man tänker göra för att få budgeten att gå ihop när man väl sitter i regeringen?

Problemet med den socialdemokratiska budgetmotionen är inte inriktningen och ambitionerna. Problemet är att man vill föra en socialdemokratisk politik med en moderat plånbok. Det är svårt att få ihop.
Det finns en uppenbar ängslighet i den socialdemokratiska ledningen att man skrämmer bort avgörande väljargrupper om man talade om skattehöjningar.
Och i någon mån är det sant att man inte i alltför drastiskt kan förändra hushållsekonomins förutsättningar för medelinkomsttagare. Människor har givetvis vant sig med de extra hundralapparna som jobbskatteavdragen har inneburit.

Men samtidigt så kan man inte reducera stora väljargrupper till rena plånboksväljare som alltid kommer att välja en skattesänkning före gemensamma satsningar. För om det vara fallet så skulle en socialdemokratisk politik vara omöjlig.
Det finns i dag en utbredd oro att välfärden inte fungerar när vi väl behöver den. Att revorna i skyddsnätet har blivit allt för stora och stora grupper undrar hur de ska repareras.
Diskussionen om hur vi ska finansiera välfärden kommer därför att komma förr eller senare. Och det kommer att vara en diskussion om huruvida vi ska finansiera den gemensamt via skattsedeln eller om vi i större utsträckning ska finansiera den via avgifter.
Socialdemokratisk politik har traditionellt handlat om det tidigare, medan moderater är betydligt mer välkomnande gentemot det senare. Ett moderat skatteintag kommer att underlätta det senare och försvåra det tidigare.

Stödet för en socialdemokratisk välfärdsmodell är dock starkt i Sverige. Det finns upprepade studier som visar att svenskarna är beredda att betala mer i skatt om den går till välfärd. Enligt en opinionsundersökning nyligen ser 76 procent hellre kvalitetsökningar i skolan än 250 kronor mer i plånboken efter ytterligare en jobbskatteavdrag.
Det borde finnas med i debatten.

Fredrik Jansson
2013-10-04