Den här typen av uttalanden från en oppositionsledare i ett litet land i utkanten av Europa spelar givetvis liten roll för den praktiska utvecklingen på marken. Inte ens i regeringsställning kommer en socialdemokratisk utrikespolitik vara lika frimodig som på Olof Palmes tid.

Men partiledares sommartal är aldrig bara riktade mot proffstyckarna eller ens väljarna i allmänhet. Det är inte dags för valrörelse än och 2013 kan ett sådant tal i större utsträckning höja blicken mot horisonten och rikta budskapet mot de egna gräsrötterna.
Och för dessa har antydningar till vad som – i brist på bättre beskrivningar – skulle kunna kallas antiimperialism ett viktigt signalvärde. Den svenska socialdemokratins historiska roll som en moralisk stormakt är anledningen varför många av dem en gång i tiden engagerade sig politiskt.

Sedan riktades som väntat kritik mot moderatledda regeringens politik. Att den låser in människor i arbetsmarknadspolitiska återvändsgränder som fas 3, att klyftorna i samhället har ökat och att krisen i vården har fördjupats på grund av bristande politiskt ansvarstagande, samt att korten måste läggas på bordet när det gäller statliga Vattenfalls katastrofala köp av det holländska energibolaget Nuon.

Men framför allt var det två nyheter som presenterades. Dels får riskkapitalistägda friskolekoncernen JB Educations – tidigare John Bauer – konkurs den socialdemokratiska partiledningen att lägga fram ett nytt lagförslag för att reglera friskolemarknaden – Lex JB.
Förslaget innebär bland annat att stat och kommun ska åläggas att stoppa överetableringen av skolor. Antalet friskolor har ökat sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 trots att antalet elever har minskat.

Men det innebär också att Skolinspektionen får i uppdrag att bedriva tillsyn även över skolföretagens ekonomi. Något myndigheten i dag inte har kompetens att göra. Trots att det svenska friskolesystemet nu funnits i två decennier.
Den andra nyheten är att PPM-systemet i det svenska pensionsuppgörelsen ska avskaffas. Det har blivit en dyr flopp som främst gynnat de pensionsförvaltare som tagit ut enorma avgifter.
Det är bra förslag som markerar mot den dogmatiska valfrihetsideologi som framför allt gynnar välfärdsprofitörerna på samhällets och brukarnas bekostnad.

Men samtidigt finns det sådant i Stefan Löfvens tal som man visserligen känner till sedan tidigare, men ändå lämnar stora frågetecken?

Oviljan att faktiskt säga att välfärd kostar pengar, att det inte går att genomföra en socialdemokratisk politik på en borgerlig budget, får en annars offensiv Stefan Löfven att verka strykrädd.
Det är visserligen inte svårt att förstå argumentationen att man inte ska vända upp och ned på vanligt folks hushålls ekonomi genom att avskaffa ett eller flera jobbskatteavdrag.

Men frågan är om det verkligen är rimligt att innefatta alla som tjänar mindre än 60 000 kronor i månaden? Det är trots allt bara några få procent av befolkningen som tjänar mer än så. Att lägga gränsen så att riksdagsledamöterna precis glider in under den öppnar dessutom bara för onödiga funderingar om en politisk klass som gynnar sig själv. En genomsnittlig löntagare tjänar trots allt bara knappt hälften så mycket.

Stefan Löfvens sommartal var på många sätt ett klart och ideologiskt tal där allas rätt till jobb och utbildning hamnade i fokus. Det är bra.

Men det vore uppskattat om han faktiskt också vågade säga att Socialdemokraterna står för en alternativ samhällsutveckling jämfört med den moderatledda regeringen och att den vägen faktiskt måste finansieras gemensamt via skattesedeln.