Jakten på den äkta socialdemokraten

”I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting
I’ll be there for you
Oh please please believe in this oath of allegiance”
(”Jag kommer alltid att vara din soldat
Jag kommer att marschera vid din sida
Jag kommer inte att desertera
Jag kommer att vara där för dig
Åh snälla snälla tro på denna trohetsed”)

När Marit Bergman agerade förband åt Mona Sahlin i Almedalen 2009 fylldes raderna med ett politiskt innehåll som sången inte har. Den handlar egentligen om relationen mellan två systrar.
Men den blev både till ett löfte om att sluta upp kring det socialdemokratiska partiet och till ett löfte från samma parti att inte svika. En lagom trendig popuppdatering av den eviga och inte alltid oproblematiska relationen mellan socialdemokratin som rörelse och socialdemokratin som idé.
För verklighetens tendens att bleka fanans bjärta färger kan vara smärtsam att betrakta och inte sällan vill man blicka tillbaka mot en tid då allt verkade mer oproblematiskt. Vilket det givetvis inte var. Men problemen var andra och det man är mindre stolt över låter man helst blekna bort i tysthet.

Jag kommer att tänka på de där stroferna när jag i Expressen läste Per Olov Enquists recension av Ingvar Carlssons nya bok ”Lärdomar: personliga och politiska”. I en passage om Tage Erlander skriver han:
”Den störste och mest framgångsrike ledare arbetarrörelsen, och Sverige, haft. Som byggde upp välfärdslandet. Hur han var, vad han gjorde. Hur han tänkte. Som i sin anda uppfostrade två blivande ledare, Palme och Ingvar Carlsson. En fantastisk trio. Ingen av dem fann det naturligt att efter politisk gärning smidigt överlämna sig till storföretagen.”
Att ingen av dem gjorde det står ju klart. Men samtidigt finns det någon i den där längtan tillbaka till en tid då rörelsens generaler minsann inte kapitulerade för kapitalets locktoner som förblindar. För redan i prologen i Carlssons bok kan man läsa:
”Visst hände det ibland att jag funderade över sysslor utanför politiken, någon gång tänkte jag tanken att kanske få pröva mina krafter inom näringslivet innan det var försent.”

Mordet på Olof Palme kom emellan och när partiet kallade ställde han upp såsom är påkallat av den socialdemokratiska pliktetiken. Men bara det att han skriver att han tänkte tanken tyder på att det knappast bara var en tanke som blixtrade förbi på ett ögonblick.
Och Ingvar Carlsson, som uppenbarligen är en klok man, kan ju knappast ha varit omedveten om att de krafter som skulle kunna göra att han skulle få den chansen rimligen måste vara kopplat till det politiska kapital han samlat på sig under flera decennier i politikens centrum.
Men den typen av orena tankar får inte smutsa ner den idealiserade bilden av den äkta socialdemokraten som en gång vandrade mitt i bland oss.

Det är inte så konstigt att Ingvar Carlsson får tjänstgöra i rollen som den (sista?) äkta socialdemokraten. För precis som Per Olov Enquist snuddar vid i citatet ovan så finns det något apostoliskt över hans partiledarskap. Något som också blir synligt i Carlssons egen bok.
Han kommer redan som 23-åring till Tage Erlanders statsrådsberedning där han tillsammans med en sekreterare, en vaktmästare och en 31-årig Olof Palme utgör hela staben. Tage Erlander blir hans ”lärofader”. När Olof Palme blir statsminister lyfts han in i regeringen för att sedan göra sin plikt mot partiet och ta över som partiledare och statsminister när Palme mördas. En ansvar han då helst vill slippa, men ändå tar på sig.
Den apostoliska successionen förstärks av att Tage Erlanders änka Aina kort efter mordet ger honom sin välsignelse: ”’Det känns tryggt att du tar över’, säger hon. ’Du kommer att föra verket från Tage och Olof vidare.’”
Även om mötet mellan Ingvar Carlsson och Aina Erlander var ett helt privat möte så känns bilden av änkenåden och dennas roll som länk till fornstora dagar igen från senare tillfällen i socialdemokratin. Idag är det dock Lisbet Palme som innehar den välsignande rollen vid partiledarens stora linjetal.

Men Ingvar Carlsson förkroppsligar också något annat som är centralt i den svenska socialdemokratins självuppfattning. I andra partier och sammanhang kan det nog vara fint att vara en del av den interna adeln, att vara barn eller ättling till tidigare generationers ledare.
Dessa finns även inom socialdemokratin. Såväl Mona Sahlins som Pär Nuders pappa var politiskt sakkunniga hos Ingvar Carlsson, Mikael Dambergs pappa var partikassör och såväl Tomas Bodström som Britta Lejon hade föräldrar som varit statsråd. För att ta några exempel.
De har givetvis haft en enorm fördel av att i princip ha kunnat gå som barn i huset i såväl regeringskansliet som på partihögkvarteret. Men det är samtidigt något som ses på med en viss skepsis. Det finns ett meritokratiskt drag i arbetarrörelsen som gör gräsrötterna tveksamma till de som tagit sig till ledande positioner med alltför välkända efternamn i bagaget.
Den finaste bakgrunden man kan ha i svensk socialdemokrati är i stället bland de skötsamma arbetare som utgjort arbetarrörelsens fundament. Människor som gjorde sin plikt och krävde sin rätt. De som var fackligt aktiva, som deltog i folkrörelsearbetet eller som kanske hade ett politiskt uppdrag i en kommunal nämnd. De som betalade fackföreningsavgiften i tid och som gav de av barnen som hade läshuvud möjlighet att studera vidare trots att det kunde vara ont om pengar och saknades studietraditioner i hemmet.
Ingvar Carlsson är så nära urtypen för en socialdemokratisk politiker sprungen ur detta skikt i arbetarklassen man kan komma. Han har hårt arbetande föräldrar som låter sönerna studera vidare. Han blir tidigt faderslös och måste bidra till familjens försörjning samtidigt som han studerar på kvällstid och är aktiv i föreningslivet. Fotoboll och scouterna innan politiken tar över i de sena tonåren. En väldigt praktisk arbetslinje råder.
Möjligen har den här typen av bakgrund till och med blivit viktigare med tiden. Innan Ingvar Carlsson var det bara Per Albin Hansson bland partiledarna som hade en liknande bakgrund. Efter honom har Göran Persson och inte minst Stefan Löfven haft den rätta profilen.

Nära besläktat med arbetarrörelsens skötsamhetsideal finns idén om en samhällelig samförståndsanda. Även den låter sig gärna illustreras genom Ingvar Carlsson. Han beskriver hur han fortfarande anser sig tillhöra arbetarklassen, men att han aldrig drivits av något klasshat – den som varit närmst att väcka en känsla av klasskamp hos honom var Carl Bildt – och att de flesta av hans vänner under uppväxten i Borås tillhörde samhällets mer välbärgade.
Men samförståndsandan är också något som Ingvar Carlsson anser ska råda inom partiet och trots att han beskriver sig som en lagledare som delegerar, stimulerar och visar förtroende så är det de situationerna då han som partiledare och statsminister måste balansera olika maktcentra mot varandra som kommer i centrum.
Centralt i hur bra det går handlar om hur stark ställning de olika aktörerna har, och hur lojala de är. Kjell-Olof Feldt har till början en stark ställning, men förlorar den genom att välja att publicera sina memoarer mitt i valrörelsen 1991. Anna-Greta Leijon har även hon en stark ställning, men tar inte ansvar för helheten när hon alltför kompromisslöst driver frågan om förlängd föräldraledighet. Stig Malm visar sig däremot ha en svag ställning när han går till attack mot den socialdemokratiska regeringen utan att ha stöd hos en enda förbundsordförande i LO.

I verkligheten var knappast Ingvar Carlsson en mer äkta socialdemokrat än någon annan. Men som symbol för både det ena och det andra fungerar han givetvis när hans tid som arbetarrörelsens hövding ligger snart två decennier bak i tiden. Han är visserligen tydlig med att globaliseringen har påverkat politikens förutsättningar och att han inte i tid såg farorna med den nyliberala offensiven. Men samtidigt är det mycket han skyler över.

Hur gick det egentligen till när Sverige ansökte om medlemskap i EU? Det var knappast ett under av demokratisk förankring som föregick det beslutet.

Hur gick det till när hans regering 1990 föreslog strejkstopp och lönestopp? Det var dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin som fick bära hundhuvudet den gången. Men regeringen fattar beslut kollektivt och Ingvar Carlsson var statsminister.
När han 1994 återkom till statsministerposten med ett väljarstöd på 45 procent så valde han ändå inte att göra upp med borgerlighetens vilda avreglering av skolan.

Mycket kan man kalla det. Men socialdemokrati av mer klassiskt snitt var det väl inte? Om det är någon som ledde det skifte som exempelvis Per Olov Enquist tycker sig se i socialdemokratin så var det väl just Ingvar Carlsson. Men det är väl som Enquist skrev i sin roman ”Musikanternas uttåg”:

”De som bildade rörelsen bildade också rörelsens riktning. Det var inte oundvikligt. Det hade kunnat vara tvärtom. Men man fick ta hänsyn till människor, att de såg ut som de såg ut. Varför såg de då ut som de såg ut?
Bra fråga. En av många.”

Fredrik Jansson
2014-04-05 

Sidan uppdaterades senast: 2014-04-05 10:18