Det som hänt i det socialdemokratiska partiet den senaste dryga veckan lämnar en fadd smak i munnen. Det finns något som ligger och skaver i härvan kring Omar Mustafas korta sejour i den socialdemokratiska partistyrelsen. I brist på bättre benämning väljer jag att kalla det banal rasism.
Samhällsvetaren Michael Billing har myntat begreppet ”banal nationalism” för att beskriva den vardagliga nationalism som de flesta av oss ger oss hän åt. Den omfattar alla nationalismens familjära drag som vi tar för givet utan att vi för den skull reflekterar särskilt mycket över den nationalism vi därigenom är med om att skapa och återskapa.
I analogi med detta skulle man alltså kunna prata om en banal rasism. En rasism som vi inte reflekterar över, men som vi är med om att skapa och återskapa i vardagen. Affären kring Mustafa sätter sökljuset på två specifika former av rasism, antisemitism och islamofobi.

En stor del av den kritik som Mustafa dragit på sig handlar om att den organisation han har varit aktiv i, Islamiska Förbundet, har bjudit in föreläsare som i andra sammanhang har gett uttryck för antisemitiska åsikter.
Att det ägt rum är klarlagt, men innebär det att Omar Mustafa är antisemit?

Om man ska lita på hans eget ord, liksom vittnesmål från de som känner honom så är svaret nej. Mustafa har inte kunnat beläggas med att ha gett uttryck för antisemitiska åsikter. Han har vid flera tillfällen tagit avstånd från antisemitism, och enligt honom själv dessutom aktivt hindrat att antisemitiska budskap har förts fram i demonstrationer.

Men på en mer outtalad nivå, blir svaret inte lika självklart. Om man representerar en organisation som vid upprepade tillfällen bjuder in kända antisemiter som föreläsare – även om de talar om andra ämnen – utan att konfrontera denna antisemitism så faller argumentet att man bjudit in dem som en del i en strategi där dialog är att föredra framför konfrontation.
Någon dialog rörande de inbjudnas antisemitism verkar ju inte ha ägt rum. I och med att Mustafa och andra som står bakom inbjudningarna inte fört den dialogen så har de varit delaktiga i att legitimera antisemitismen även om de själva inte aktivt har gett uttryck för antisemitiska åsikter. Deras antisemitism blir i den meningen banal, vardaglig.

Men det vore fel att stanna vid Omar Mustafas eventuella antisemitism. Inte minst för socialdemokratin som säger sig stå upp för alla människors lika värde. Antisemitismen, i sin banala form, omfattar betydligt fler än Mustafa inom socialdemokratin.
Den huvudsakliga orsaken till detta går att hitta i det socialdemokratiska ställningstagandet för en palestinsk stat. Berättigad kritik av den israeliska statens ockupationspolitik i Gaza och Västbanken med illegala bosättningar, apartheidpolitik och en helt oproportionell användning av militärt våld, glider i språkbruket allt för ofta över till att handla om judarna. Som om judendom i etnisk eller religiös mening gjorde individer även i Sverige ansvariga för den israeliska statens aggressioner.

Det mest uppmärksammade fallet var när Malmös socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu 2010 menade att stadens judiska församling borde ta avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza.

Även om Reepalu knappast tror på antisemitiska falsarier och vandringsmyter som ”Sions vises protokoll” och att judar dödar kristna barn för att använda deras blod i bakandet av bröd så är det onekligen ett antisemitiskt uttalande. Om än förmodligen ett banalt sådant. Det är givetvis helt orimligt att lägga ansvaret för staten Israels agerande på svenskar med judisk tro.
Trots detta var knappast kraven på hans avgång så starka som de som riktats mot Omar Mustafa. Trots att den ena kan beläggas med antisemitiska uttalanden, medan den andre inte kan det. Vid partikongressen valdes Reepalu dessutom till ordförande i valberedningen. Det är skillnad på folk och folk.
Innan vi går vidare kan det dock vara på sin plats att konstatera att felet inte bara ligger hos en propalestinsk opinion som slirar på orden.
Proisraeliska opinionsbildare har också bidragit till den här utvecklingen genom att ständigt beskriva all form av kritik av israelisk politik som antisemitism. De har i högsta grad varit delaktiga att devalvera betydelsen i ordet och därmed sopat banan för en utveckling i antisemitisk riktning.

Efter den parentesen kan vi återgå till att diskutera den andra delen i den här härvan, nämligen den islamofobi som drabbat Omar Mustafa.

Som exemplet Ilmar Reepalu visar så görs det skillnad på folk och folk. Trots att drevet har pågått i över en vecka har Mustafa inte kunnat beslås med antisemitiska, homofoba eller kvinnofientliga uttalanden.
Det enda som ens kan falla in under dessa kategorier är en gammal intervju där han hävdar att hans tolkning av islam omöjliggör att man är praktiserande muslim lever i samkönade äktenskap.
Men han har även sagt att han ”försvarar den svenska äktenskapslagstiftningen som bland annat ger rätt till homosexuella par att ingå äktenskap samtidigt som den ger rätt till religiösa församlingar att själva definiera sina riter och vigseltraditioner, så länge de inte strider mot svensk lag.”
Och så länge vi anser att religion är en privatsak – vilket har varit socialdemokratins position sedan slutet av 1800-talet – är det knappast ett problem.

Men trots att man saknar bevis för det har han på lösa boliner kallats för islamist som vill införa sharialagar i Sverige och det har felaktigt påståtts att han har mystiska miljoninkomster – underförstått från islamistiska källor i Mellanöstern.
Han har påståtts vara en anhängare av Muslimska Brödraskapet i Egypten – dels på grund av att han ”gillar” deras sida på Facebook, och dels på grund av att hans organisation är medlem i en europeisk organisation som har vissa kontakter med Muslimska Brödraskapet.

Med den beviskedjan är det många socialdemokrater som gör sig omöjliga. Faktum är att det socialdemokratiska partiet som sådant skulle ha svårt att leva upp till dessa krav. Det är trots allt bara några år sedan man var medlemmar i samma international som den egyptiske diktatorn Hosni Mubaraks parti.
Av en krönikör i Nordens största dagstidning Aftonbladet ges Mustafa personligen ansvar för det så kallade hedersvåld som drabbar alldeles för många människor i det här landet. Trots att han inte gett uttryck för något liknande.
Den ”familjestadga” som fanns på förbundets hemsida var visserligen inte en stadga som Islamiska förbundet antagit, men det var inte heller ett dokument vars innehåll hör hemma i ett modernt och sekulärt samhälle.
Som ordförande har han visserligen ett visst ansvar för vad hans organisation publicerar. Men samtidigt kan man fråga sig varför man ska kräva mer än hans ord på att han inte ställer upp på dess innehåll?

Det finns ett problem i försvaret av Omar Mustafa. Det är när Peter Weiderud, ordförande för sidoorganisationen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) menar att Mustafa företräder en väljargrupp, muslimer, som röstar på Socialdemokraterna i större utsträckning än LO-medlemmar.

Omar Mustafa företräder givetvis inte Sveriges muslimer. Dels för att Islamiska Förbundet inte representerar mer än en minoritet av Sveriges alla muslimer. Men också för att det inte var i den egenskapen han valdes till partistyrelsen.
Han verkar snarare ha valts för att han var yngre och hade annan etnisk bakgrund än andra som kunde komma på fråga. Dessutom hade han en bred föreningserfarenhet som skiljer sig från de flesta andra socialdemokrater.
Om det är goda eller dåliga skäl för att välja någon kan man tvista om, men om man ser till socialdemokratins historia är inte representationstanken något nytt och det är därför inte konstigt att Weiderud formulerar det så.

Socialdemokratin är i minst lika stor utsträckning som en idébaserad rörelse en intressebaserad sådan. När partiet bildades 1889 var det framför allt fackföreningar, men också andra intresseföreningar som försäkringskassor, som fanns bland grundarna.
Klassrepresentativiteten finns fortfarande kvar i och med att LO:s ordförande och flera fackliga företrädare finns i partiets ledning just på grund av att de har dessa roller.

Vi ser också representativitetsperspektivet i det faktum att partiets sidoorganisationer – SSU, S-kvinnor, S-studenter och just Socialdemokrater för tro och solidaritet – är adjungerade till det verkställande utskottet.

Det är mycket svårt att se det på annat sätt än att Omar Mustafa har mätts efter en annan måttstock än andra socialdemokratiska företrädare just på grund av att han är muslim aktiv i muslimska sammanhang. Han är knappast perfekt, men vilka företrädare är det?

Om en agnostisk politisk chefredaktör kan få avsluta med ett Bibelcitat så kan detta vara på sin plats:
”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”

Fredrik Jansson
2013-04-20