LO tänker dunkelt om profiten

När LO:s vice ordförande Tobias Baudin i måndags i en intervju i Dagens Nyheter meddelade att ”vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst” blev kritiken av förståeliga skäl omedelbar och kraftig.

Bland annat Folkbladets ledarsida påpekade i en kommentar i går att det var svårt att få ihop uttalandet med det faktum att LO:s kongress våren 2012 hade tagit ett beslut om att Landsorganisationens linje i frågan är att ”non profit-princip ska gälla inom vård, skola och omsorg”.
Ska man vara snäll så är Tobias Baudin bara missförstådd. Ett offer för vinklade frågor som när han sa ”vinst i välfärden” menade ”överskott i verksamheten”. Det är möjligt, men inte särskilt troligt.
Det är nästan två år sedan LO tog sitt beslut och Baudin som ansvarat för frågorna i LO:s styrelse sedan dess borde rimligen ha hunnit få talpunkterna på plats, att ”vinst i välfärden” för någon tänkande människa skulle betyda något annat än en profitprincip – det vill säga motsatsen till kongressbeslutet – är faktiskt orimligt.

Kritiken har fått LO att göra något som liknar en pudel. I en intervju i LO:s egen tidning Arbetet säger Baudin att man inte alls bytt ståndpunkt utan att det handlar om att försöka arbeta enligt den svenska modellen med en kombination av avtal och lagstiftning.
I en debattartikel i Aftonbladet försöker han förtydliga vad det är det ska förhandlas om. Det är fem punkter som nämns:
Etableringsrätten. Det vill säga att privata välfärdsaktörer inte ska kunna etablera sig utan godkännande från beställaren.
Vinstbegränsning och stopp för vinstdriften.

Finansieringsmodellen. LO förespråkar en linje där den skattefinansierade välfärden stänger dörren för egenfinansiering och där det behövs mer skatteintäkter för att säkra kvaliteten.

Kvalitetsmått. Det behövs ett gemensamt mått för vad som anses vara god kvalitet i välfärden.
Personalfrågorna och kollektivavtalen. Det handlar om bemanningsnivåer, löneutveckling och meddelarfrihet även i den privata välfärdssektorn. Dessutom ska samtliga som bedriver välfärd ha kollektivavtal.

Det kan ju låta bra. Men faktum är att det mesta som listas inte är förhandlingsfrågor som kan lösas mellan arbetsmarknadens parter.

Snarare är det så att allt – förutom möjligen en del personalfrågor – är sådant som kräver politiska beslut. Det är helt oförklarligt att LO ens låtsas att det här är frågor som kan lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Hur förhandlar ska fackförbundet Kommunal kunna förhandla fram ett avtal med arbetsgivarorganisationen Almega om att Almegas medlemsföretag inte ska få etablera sig var som helst om lagen – det vill säga politikerna – tillåter det?
Hur ska man förhandla fram ett avtal där företag som har profitdrift som syfte avstår från den profit som lagen – det vill politikerna – säger att de har rätt till?

Hur ska arbetsmarknadens parter kunna förhandla fram en ny finansieringsmodell som bygger på att det behövs mer skatteresurser när det är medborgarnas företrädare – det vill säga politikerna – som beslutar om skatteuttag?
Hur kan kvalitetsmått i den gemensamma skattefinansierade välfärden vara en fråga för arbetsmarknadens parter, men inte brukarnas företrädare – det vill säga politikerna?

Hur ska arbetsmarknadens parter som är de som har ingått kollektivavtal kunna avtala om att andra välfärdsbolag ska ha kollektivavtal? Det är krav som bara beställaren – det vill säga politikerna – kan göra.

Det verkar som om LO har missförstått sin roll i den här frågan. Det är inte en fråga för arbetsmarknadens parter. Hur vi som medborgare väljer att utforma vår gemensamma skattefinansierade välfärd är en politisk fråga.
LO:s roll är att vara opinionsbildande. En roll de fram till helt nyligen genomfört på ett utmärkt sätt. De borde hållt sig till det.

Fredrik Jansson
2014-01-22

Sidan uppdaterades senast: 2014-01-22 09:53