Framför allt handlar det om hur tidigare politiker och politiska tjänstemän använder sina nätverk och tidigare titlar för att dyrt sälja konsulttjänster med mycket tvivelaktigt värde.

Det handlar bland annat om en tidigare moderat riksdagsledamot som tar 8 000 kronor för att det
ska läggas en motion i riksdagen.

Men där finns också tidigare statsråd som Lars Leijonborg (FP) och Sten Tolgfors (M) som försöker linda in svaren på förfrågningarna från wallraffarna så att de inte rakt ut säger att de inte kan lova några lagändringar.
Gemensamt för dem är dock att de inte lovar några konkreta resultat.

Det visar på vilken lurendrejeribransch det handlar om. Flera av de lobbyister som förekommer i artiklarna tar exempelvis betalt för att det ska läggas motioner i riksdagen om lagändringar.

Det kan för den oinvigde framstå som en reell möjlighet att förändra svensk lagstiftning. Men i verkligheten så avslås i princip alla motioner som riksdagsledamöterna lägger under den allmänna motionstiden.

Att betala för att en sådan motion läggs fram är ett ungefär lika effektivt sätt att ändra lagar på som att klistra upp affischer på elskåp.

Det kan också för den oinvigde framstå som väldigt svårt att få träffa de riksdagsledamöter som sitter i det utskott som man vill påverka. Men i verkligheten är givetvis riksdagsledamöter intresserade av att träffa företrädare från olika särintressen för att kunna ta välinformerade beslut.

Om man representerar ett sådant särintresse är det helt enkelt bara att boka in ett möte genom att ringa eller mejla.
Mycket av den här lobbyistverksamheten handlar alltså om att göra det till en affärsidé att vara mellanhand där det inte borde behövas någon mellanhand.

Det lustiga med Aftonbladets artikelserie är att det är just massmedia, och inte minst kvällspressen, som skapat förutsättningarna för den här handeln med riksdagsmotioner. Eftersom den allmänna motionstiden varje höst åtföljs av listor där media likställer riksdagsledamöternas effektivitet med hur många motioner de skrivit under så blir det givetvis lätt att hitta riksdagsledamöter som gärna tar emot motioner i behjärtansvärda ämnen. Då framstår man som aktiv inför väljarna och den lokala partiorganisationen.

Lobbyistfirmorna ser förmodligen mycket hellre artiklar om hur de styr svensk lagstiftning. Det innebär ju att nya kunder kommer att knacka på dörren, redo att kasta pengar över dem.

Men ska man vara helt ärlig så är det mycket sällan de kan åstadkomma sådant. Den här typen av lobbyarbete påminner mest om homeopati, det vill säga att sälja dyra mediciner som mest består av utspätt vatten.

Man kan uppnå samma effekt genom att hälla upp ett glas vatten från kranen, eller själv lyfta på luren och ringa riksdagsledamoten man vill påverka. Resultatet blir detsamma, men det senare är mycket billigare.

Det innebär inte att lobbyistbranschen inte bör regleras. Sverige är ett av få länder som inte har ett regelverk för sådan verksamhet. Lika rimligt som det är att vi får klara bevis för vad kvacksalvarens ormolja innehåller och vad den har för effekter, är det rimligt att vi får veta vilka som försöker påverka våra förtroendevalda, vilka medel de använder och vilka resultat de uppnår.

Det troliga är att det kommer att visa sig att lobbyister i väldigt liten utsträckning uppnår resultat i sin påverkan, och att i den utsträckning de uppnår resultat så hade kunden lika gärna kunnat göra det själv, kostnadsfritt och med samma resultat.
När vi på så sätt har rensat bort småfisken kan vi koncentrera oss på de stora fiskarna som faktiskt har möjlighet att påverka lagstiftning i sitt intresse. Men då talar vi inte om att lägga enskilda motioner i riksdagen eller boka in möten med riksdagsledamöter.

Det kan vara på sin plats att införa en karantänsperiod för heltidsarvoderade politiker och politiska tjänstemän när de lämnar politiken. Inte minst om de verkat i regeringskansliet.

Men det handlar i så fall i första hand om att de sitter inne med aktuell information som i fel händer kan liknas vid insideraffärer.
Det kommer dock att kosta skattebetalarna pengar eftersom vi knappast kan ge före detta politiker yrkesförbud utan att samtidigt erbjuda kompensation.

Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång Aftonbladet gör ett reportage om politikerpensioner.

Fredrik Jansson
2013-05-02