Det började redan på valnatten 2010. Socialdemokraterna hade förlorat sitt andra val på raken mot en borgerlig allians som leddes av ett Moderaterna som kallade sig det nya – ja, till och med det enda – arbetarpartiet. En viss självkänsla fanns kvar på grund av att man med någon decimal till godo även fortsatt var riksdagens största parti och att man runt om i landet hade avslutat valrörelsen med en formidabel dörrknackningskampanj.Men samtidigt låg något kvar och gnagde. De flesta förstod att anledningen till att man blivit största parti var kyrkobroder fyra procent, moderata sympatisörer som stödröstade på Kristdemokraterna för att rädda den borgerliga regeringsmakten. Och även om socialdemokratiska partiaktivister hade mött hundratusentals väljare på farstukvisten hade man misslyckats med agitationen på arbetsplatserna.

Det späddes på av SVT:s vallokalsundersökning, Valu, som visade att Socialdemokraterna bara hade fått stöd av 22 procent av den arbetande befolkningen. Jämfört med Moderaterna som enligt undersökningen skulle ha stöd av 32 procent av de som arbetade.
I eftervalsdebatten blev Valus siffror en oemotsagd sanning. Socialdemokraterna hade blivit det bidragsparti som Moderaterna skyllde dem för. Ett parti för de halta, lytta och arbetsskygga. Statistiken sa så och då måste det vara sant.

Det var också huvudbudskapet när den avsatta Mona Sahlin i december samma år passade på att leverera beska sanningar till partiets förtroenderåd i riksdagens andrakammare.
Partiet hade förlorat för att man hade förlorat förtroendet hos landets arbetande befolkning. Eftersom bara var femte arbetande svensk hade röstat på partiet så krävdes en ordentlig uppgörelse med partiets politik för att återfå folkets förtroende.
Uppgörelsen innebar så klart att man skulle triangulera den borgerliga regeringens politik. Skatterna måste sänkas, profit i välfärden måste tillåtas och arbetslöshetsförsäkringen måste vara betydligt sämre än vad socialdemokrater annars brukar sträva efter. Det var tydligen vad landets arbetande befolkning efterfrågade allra mest. Statistiken sa så och då måste det vara sant.

Men som den amerikanske 1800-talsförfattaren Mark Twain sa en gång så finns det ”lögn, förbannad lögn och statistik”.
I december 2011 kom rapporten ”Åttapartivalet” som Statistiska centralbyrån gör i samband med SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Och där visas en helt annan bild upp.
Istället för att procentställningen 22-32 mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i kampen om de arbetande väljarna så visade rapporten att det var dött lopp. Partierna hade 31 procent vardera i gruppen förvärvsarbetande.
Socialdemokraterna vann uppenbarligen inte tillräckligt många röster i valet 2010. Men enstaka undersökningar är inte heller sanningen.

Statsvetaren och valforskaren Sören Holmberg som varit inblandad i båda undersökningarna konstaterar i en kommentar till Aktuellt i politiken:
”Socialdemokraterna har vid varje tillfälle utan undantag varit underrepresenterade i undersökningen. Det är ingen nyhet för någon om man orkar sätta sig in i vad som står i de här rapporterna.”
Trots det var det ingen som lyfte varningsflagg när ”sanningen” att bara var femte svensk med arbete röstade på Socialdemokraterna etablerades.
Den M-märkta statsvetaren Tommy Möller använde exempelvis siffran när han försökte stämma i bäcken i samband med valet av Håkan Juholt och vad som uppfattades som en vänstersväng inom socialdemokratin.
Tills en uppmärksam ung socialdemokrat, Sara Gunnerud, läste SCB:s rapport vill säga och pekade på den nakna kejsaren.

Fredrik Jansson
2013-05-23