I fredags blev det känt att Socialdepartementets politiska ledning – den moderata socialförsäkringsministern Ulf Kristersson och lika moderata statssekreteraren Christina Lundmark – i praktiken avskedat Socialförsäkringsutredningens huvudsekreterare Irene Wennemo.

Den officiella orsaken skulle vara att Wennemo kandiderar till posten som ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, S-kvinnor.
Att Irene Wennemo är socialdemokrat är inte okänt. Med en bakgrund som chef på LO:s arbetslivsenhet och aktiv debattör i arbetarrörelsen har hon profilerat sig som en av landets kunnigaste experter på den svenska modellen.
Det är förmodligen så att hennes bakgrund till och med var en av anledningarna till att hon utsågs till huvudsekreterare i den viktiga statliga utredningen.
Det fanns nämligen inledningsvis en vilja att hitta en blocköverskridande lösning på socialförsäkringsfrågan efter att det visat sig att den borgerliga regeringens försämringar i början av regimen hade lett till ett totalt haveri.

Att Irene Wennemo accepterat en nominering att leda en socialdemokratisk
organisation var inledningsvis oproblematiskt. Efter kontakter med utredningens ordförande, den moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén, kom man överens om att hon kunde kandidera, men att om hon blev vald till det heltidsarvoderade uppdraget skulle lämna utredningen.
En ganska självklar uppfattning. Det finns nämligen ingenting som hindrar att en statstjänsteman är partipolitiskt aktiv. Det är heller inte så att man kan avskeda någon på grund av det.
Sedan kom påstötningarna från kretsen kring socialförsäkringsministern. Påstötningar som i praktiken gjorde det omöjligt för Wennemo att fortsätta sitt utredningsarbete.

Det blir dock allt mer uppenbart att det inte är Wennemos partibok, eller ens det faktum att hon är en av sju (!) kandidater till posten som förbundsordförande för S-kvinnor som är problemet. Snarare är det så att den frågan har fått fungera som svepskäl för att få Socialförsäkringsutredningen att gå i stå, och i praktiken hamna i soptunnan.
Utredningen har nämligen försenats och skulle inte bli klar förrän efter valet 2014. Risken var överhängande att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli en valfråga. Det vill inte Moderaterna, och då är det bättre att sinka den än mer så att utredningen inte blir till bränsle i valrörelsen.

Under den moderatledda
regeringen har den svenska modellen med en inkomst-relaterad arbetslöshetsförsäkring förändrats i grunden.
Genom att införa differentierade avgifter som berodde på hur hög arbetslösheten var bland den enskilda kassans medlemmar fick många arbetslöshetskassor betydligt högre avgifter.
I kombination med att man lanserade hårdare krav för att komma i fråga för arbetslöshetsförsäkringen och sänkte ersättningsnivån för de som är långtidsarbetslösa så fick många
a-kassor se en enorm medlemsflykt.
I dag är det mindre än en på tio arbetande som vid arbetslöshet skulle få en ersättning från arbetslöshetsförsäkringen som motsvarar 80 procent av lönen. Var tredje arbetslös saknar i dag helt
ersättning från arbetslöshetsförsäkring, en siffra som har tredubblats sedan 2008.

Det är inte konstigt att Moderaterna inte vill prata om det här i en valrörelse när vi har en arbetslöshet på nästan nio procent i Sverige. Arbetslösheten kan drabba nästan vem som helst, och med tanke på att svenskarna är högt belånade skulle arbetslöshet utan en fungerande arbetslöshetsförsäkring innebära att man var tvungen att gå från hus och hem.
Det är därför de kommer med svepskälet att det inte går att kombinera jobbet som huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen med att vara kandidat till ordförande posten i S-kvinnor. Inget annat.

Fredrik Jansson
2013-06-12